Det fanns en tid, jag tror det var runt mellanstadiet så jag och alla mina kompisar ungefär samtidigt upptäckte musik, på riktigt. Visst hade vi lyssnat på musik innan men nu satt vi i pojkrum, spelade, lyssnade och pratade musikkår ett helt annat sätt. Det var då jag upptäckte David Bowie och jag fick ha honom helt för mig själv.

Vi var hårdrockare, Kiss, Deep Purple, Budgie, Boston och Black Sabbaths var våra band och sen alla de band och de musiker som vi hittade utanför den kretsen och det var det som gällde. Hitta ett nytt band, en ny artist som ingen hade hört tidigare, bara först usch vara ensam. Jag hittade Nazareth men Peppe en i gänget gjorde det ungefär samtidigt så ingen av oss kunde slå oss för bröstet och säga att det var vår grupp. Jag hade en äldre kusin, Tina, som kommit längre och Led Zeppelin, Janis Joplin och Jimmie Hendrix var därför ”mina” band men det fanns ett påtagligt problem här – ingen av mina polare fattade hur bra de var. Janis Joplin var blues, inte hårdrock och Led Zeppelin var allt där emellan. Jimmie Hendrix var en gitarrgud och utan hans sätta att hantera en elgitarr hade ingen kommit en enda millimeter men det var också blues så det funkade inte i gänget. De var accepterade, alla kände till dem och en och annan låt accepterades men de spelades inte ofta och återkommande.

Bowie

Så där satt jag i olika pojkrum, tittade lite snett på de övriga som alla hade ”sina” band och artister, alla utom jag. Sen kom Ziggy Stardust och David Bowie. Jag hittade hittade min artist och ingen i gänget fattade någonting. En snubbe i tjejkläder, rött hår och en musik som definitivt inte var hårdrock. Bowie var min och han var min under en läng räcka med år. Visserligen spelades han aldrig i pojkrummen men ingen kunde ta ifrån mig att jag hittat honom. Han var min.

Tills en dag då karln plötsligt glider in i en musikstudio och gör ett album men en hel räcka hits – Let’s Dance. Bowie blir plötsligt allmängods och allt annat än den otillgänglige, lite märkliga figur som hela tiden utmanade omgivningen med sin musik. Han var en hitmakare – förvisso bättre än de flesta men dock ”mainstream”. Nu var Bowie allas – inte bara min. det blev en platta, ett album sen gick Bowie tillbaka till att prova, testa och skriva musik som kräver ett tränat öra.

Idag skulle han ha fyllt 75 år och det är fel på alla sätt att han inte finns bland oss längre.