Vikings Valhalla utspelar sig 100 år efter händelserna i Vikings och det är en tv-serie med sex, våld och fotomodells-vackra vikingar som drar runt i Europa.

Det här är uppföljaren till Michael Hirsts tv-serie och inleds med mordet och massakern på vikingar som bosatt sig och flyttat till delar av Storbritannien. Vikingarna ses inte med blida ögon av den engelske kungen som ger order om att alla vikingar ska utrotas. När nyheterna om mordet på de engelska vikingarna når de skandinaviska släktingarna så startar planeringen av hämnden omgående. En stor flotta med vikingaskepp och vikingar samlas i Kategatt och styr mot England. Det är dock en här som inte håller samman – nu finns en öppen konflikt mellan det gamla och det nya. Asagudar står mot kristendomen och till det kommer gamla oförätter som lever kvar.

Amerika

Syskonparet Leif Eriksson och Freydis Eriksdotter hamnar i fokus och dras in i kampen om den norska och den engelska tronen. Jodå, det är den Leif Eriksson, han som reste västerut och upptäckte Amerika. Nu ska ingen förledas till att tro att Vikings: Valhalla har särskilt mycket med historia att göra, inte mer än att en massa kända namn passerar i revy under tv-seriens gång. Det här är svärd, intriger, slagsmål så att blodet stänker – precis som i Vikings men den skillnaden att här saknas de riktiga karaktärerna. Det är istället en massa djurhudar, skägg och fotomodells-snygga vikingar som ju förvisso kan vara vackra att se på, och även underhållande, men uppföljaren saknar den ton som Vikings hade (men det kanske kommer i senare avsnitt).

Brytning

Sen tillhör jag dem som funderar på varför vikingarna pratar engelska med tydlig brytning – antingen pratar de sina hemspråk, vilket onekligen borde vara naturligt och logiskt när de pratar med varandra, eller så engelska utan brytning.

Vikings: Valhalla är okej som underhållning betraktat. Här finns inget djupare, mera genomtänkt budskap, ingen underliggande ton eller något som ska förmedlas. Det är sex och våld som underhållning, i djurhudar.