USAs president George W. Bush ljög. USAs vice president Dick Chaney ljög. Utrikesminister Colin Powell ljög. Försvarsminister Donald Rumsfeld ljög och när de inte ljög så litade de till helt undermåliga underättelserapporter, rykten och lösryckt information för att driva igenom sin plan att inleda ett krig mot Irak, invadera landet och avsätta Sadam Hussein.

Etablerade medier, New York Times, Washington Post, NBC, CNN med flera rapporterade det administrationen förmedlade – att Adam hussein var i färd med att skaffa kärnvapen, massförstörelsevapen och hade mobila labb som framställde biologiska stridsmedel. Internationella atomenergiorganet (IAEA) och dess chef, svenska Hans Blix, tillbaka visade den amerikanska administrationens uppgifter men få eller ingen lyssnade vare sig på hans Blix eller någon annan som gick mot Bush-administrationens påståenden.

Nyhetsbyrå

Knight Ridder en nyhetsbyrå med över 30 amerikanska tidningar som kunder började att undersöka det administrationen påstod. Journalisterna Jonathan Landay och Warren Strobel pratade inte med de högst uppsatta tjänstemännen, de som lydigt rättade in sig i ledet, utan de talade med analytiker, underättelse-experter som snabbt kunde påvisa uppenbara och tydliga brister i de uppgifter som Bush, Powell, Rumsfeld och Chaney hänvisade till.

John Walcott, deras chef var hela tiden övertygad om att administrationen inte bara ljög utan hade fullständigt fel. Han kallade in Vietnam-veteranen, författaren och journalisten Joe Galloway som snabbt kunde bekräfta Jonathan Landays och Warren Strobels uppgifter. Sadam Hussein hade inte de vapen som administrationen påstod. Knight Ridders problem var att få tidningar publicerade det Jonathan Landay och Warren Strobel skrev och avslöjade. Den officiella bilden fick inte störas och alla stora ledande amerikanska medier förmedlade lydigt det administrationen påstod och inte ens när Storbritannien, Tyskland och Frankrike valde att inte gå med USA i kriget mot Irak så reagerade USA. USAs allierade gjorde det Bush-administrationen inte gjorde – litade på sina underrättelserapporter, sina analytiker och experter.

Ursäkt

Knight Ridder skulle visa sig få rätt, New York Times och Washington Post fick till slut be sina läsare om ursäkt för sitt journalistiska misslyckande. Stora delar av den amerikanska mediavärlden fick ställa sig i skamvrån och medge att de inte hade fullföljt sin första och viktigaste uppgift – granska makthavarna.

Shock and Awe är ingen stor film, inte i klass med Alla Presidentens Män, eller Spotlight men det är ett hyggligt hantverk och det är en intressant film inte bara för skribenter, bloggare och journalister. Det är en bra beskrivning av en situation där du som journalist hamnar på en hel annan sida än alla dina kollegor och där du till slut börjar att tvivla på dina egna källor, det du skrivit och ditt eget omdöme.

Shock and Awe – Disney+