Ponera att den som betalar hela kalaset kliver in på kontoret och att denne någon är god för en sisådär 87 miljarder dollar. Denne någon betalar din lön och alla andras lön och har förvisso inte synts på kontoret på flera år men i alla fall – skulle du då drista dig till att skälla ut denna någon det första du gör?

Det är en del av inledningen av Loot, en ny komedi med Maya Rudolph som den medelålders rikemansfrun Molly som nu ska bli vanligt, normal, och börja jobba, sysselsätta sig med något. Deras första kontakt är en utskällning för att Molly ser runt i världen, festande och ramlar i pooler.

Det är den typen en enskilda detaljer som stör mig därför att de är vare sig logiska eller trovärdiga, eller om i det här fallet båda. Det finns inte en cell i min kropp som får mig att tro att en chef för en välgörenhetsstiftelse, i USA, vägar eller ens kommer på tanken att skälla ut välgöraren, när hon väl kliver in på kontoret. Anledningen är mycket enkel – den här 87 miljarders figuren kan vända på klacken, bli förbannad och stänga med alltihop. Som chef har du i så fall sett till att göra en hel stiftelses anställda arbetslösa. Jag köper inte det, inte ens i en komedi.

Inte roligt

Loots största problem är dock inte de logiska vurporna – det är att det sällan är roligt. För en komedi så är det ju ett kapitalt misslyckande. Det blir liksom inte särskilt stor humor i när Molly, förvisso välmenande, ger bort lyxprodukter till hemlösa eller när hon flyger sina anställda i lyxjet till Miami. Det är sånt som uppmärksammas, speciellt om du är en välgörenhetsstiftelse. Molly blir utskälld för det också – av underhuggare vars lön hon betalar.

Loot är en komedi som inte är särskilt rolig. Det är det som är problemet med tv-serien som annars, som alltid när det gäller Apple, är välgjord, välspelad och påkostad. Pengar löser ju nu inte riktigt allt vilket Loot är ett bevis för.