Den femte säsongen av The Crown, historien om den brittiska kungafamiljen, handlar om tiden då princip Charles och Diana hamnar i medierna fokus. Ett äktenskap där kraschen, otroheten och skilsmässan spelas upp i offentlighetens skoningslösa ljus.

Det är också en historia om en tondövhet där det gamla lever kvar i historien utan att riktigt förstå sig på en modern omvärld. Prins Charles reser runt och tittar på arkeologiska fynd och drottningen vill att regeringen ska stå för kostnaderna för att rusta upp eller ersätta den lyxjakt som kungahuset använder då de reser runt i världen. Detta trots att kungahuset fått ett rekordstort tillskott av den tidigare premiärministern Margareth Thatcher och trots att världsekonomin är på väg in i en lågkonjuktur.

Bytts ut

Precis som i tidigare säsonger så har nu i stort sett alla skådespelare bytts ut och drottningen spelas nu av Imelda Staunton. Prins Charles spelas av Dominic West, prinsessan Diana av Elizabeth Debicki. Inför den femte säsongen så har Netflix mer eller mindre tvingats att gå med en förklarande text om att det är dramatiserade händelser, inte verkligheten eller sanningen om allt det som har hänt världens mest kända familj. Det är tur för det finns inslag som inte stämmer med verkligheten. Prins Charles i gestaltad av Dominic West är en fysisk mer imponerande och betydligt mera självsäker figur än verklighetens osäkra prins.

Camilla Parker Bowles spelas av Olivia Williams och det är en verklig utmaning med tanke på att Bowles anklagas för att ha spräckt ett äktenskap.

Nutidshistoria

Detta är ett stycke nutidshistoria, verkliga händelser som dramatiserats i händerna på en manusförfattare, regissör och skådespelare. Det är verkliga händelser som skildras utifrån det vi tror oss veta med utgångspunkt från böcker, tv-program, intervjuer och inte minst från en enorm mängd tidningsartiklar i skvallerpressen. Det är som att kliva rätt in i ett av kolorerade veckotidningarna som lutar sig tungt mot Europas kungahus. Det är där problemet ligger – verkliga människor som speglas utifrån skvallerpressens och en högst tveksam journalistik tradition där praktiskt taget all rapportering om hov och kungafamiljer antingen kännetecknas av en pinsam underdånighet eller ett hopkok av halvsanningar som det är enkelt att komma undan med därför att kungahusen sällan eller aldrig går ut och dementerar felaktigheterna.

Det är välspelat, välgjort, påkostat men historien har vi redan sett och hört i ett otal versioner redan. Det är, för att uttrycka det kortfattat, inte särkilt intressant, längre.

Betyg