Dokumentären i tre delar om Killinggänget är en nostalgitripp de luxe. Det är en dokumentär om en tid då humorn såg annorlunda ut, då snöflingorna, de lättkränkta och de extremt politiskt korrekta ännu inte hade lyckats att ockuperat debatten, samhällsklimatet och allt utrymme. Det är också en dokumentär över något som har varit och som kunde ha speglats kortare.

Det har gått 15 år sedan de samlades senast och nu slår de sig ned vi samma bord igen för att summera en dokumentär i tre delar. En dokumentär som inte undviker något ämne, som speglar alla bråken, schismerna, uppbrotten och en samling stora egons försök att skapa något som är roligt, humor.

Trovärdig

Berättelsen om Killinggänget är därför en mycket trovärdig berättelse om en humorgrupp som skapade något helt nytt, en ny typ av humor – anpassad för det som kallas generation X. Det har brukats i massor inom gruppen, mest har Henrik Schyffert och Jonas Inde skrikit på varandra enligt Schyffert själv.

– Jonas och jag bråkade jättejättemycket. Jag backade inte för honom och han backade inte för mig. Visst har vi skrikit på varandra. Oj, oj, oj vad vi har skrikit på varandra, säger Henrik Schyffert.

Jonas Inde finns inte med i dokumentären. Han avböjde att vara med och därför saknas en del i historien om varför han hoppade av. Något han inte berättade om för de andra. De fick veta det via kvällstidningarna.

Bråken handlade ofta om vilken typ av humor gruppen skulle stå för. Smalt, skruvat intellektuellt eller mera folklig bred humor.

Magnus Uggla

Bråken handlade även om vad gruppen skulle göra och när det var aktuellt med ett samarbete med Magnus Uggla så stoppades det sedan Martin Luuk direkt och inför Uggla klargjorde att han inte tyckte att det var en bra idé.

– Jag tyckte det var fruktansvärt jobbigt, säger Magnus Uggla i dokumentären Killinggänget.

Det blev inget samarbete och Martin Luuk var sedan inte välkommen till gruppens möten under en tid.

Martin Luuk som sedan blev en figur i ”Fyra Nyansen av brunt” – utan att veta om det. Johan Rheborg kämpade med sin figur, hittade inget sätt att spela tills han fick tipset av regissören Tomas Alfredson tipsade om att låna drag från Martin Luuk.

Tre delar

Dokumentären, i tre delar avslutas med att gänget samlas igen och med en cliffhanger – Henrik Schyffert tycker att gruppen ska göra en sak till innan de lägger av helt. Något som inte kommenteras närmare utan förslaget blir hängande där, i luften.

Det är som sagt en nostalgitripp som hade mått bra av att kortas. Det blir lite för utdraget, lite för mycket periodvis och lite väl mycket tomgång. När vi, publiken, väl fattat att det bråkades mycket och att det var ”en rätt oskön attityd” som Johan Rheborg uttrycker det så har vi fattat det. Ämnet behöver inte mjölkas mer när dessutom en viktig pusselbit fattas – Jonas Indes historia. Längden till trots – det här är en välgjord dokumentär om en grupp unga män som inte är så unga längre som där några av dem äntligen lärt att stå på egna ben.

Betyg