Jag jobbade på tidningen Norra Västerbotten, Norran, i en god bit över femton år. En tidning som nyligen meddelade att den bara kommer att tryckas tre dagar i veckan, hälften mot tidigare då Norran var en sexdagarstidning. Ett beslut som flera andra tidningar fattat – den tryckta versionen dras in av ekonomiska skäl.
Det kan vara ett tecken i tiden – vi läser och konsumerar information och nyheter digitalt.
Det kan också vara ett tecken på att tidningsbranschens sätt att tackla en ny tillvaro, med hårdare ekonomiska krav, är att spara, att göra den produkt som färre köper sämre.
Här finns ett problem – digitalt är inte detsamma som tryckt. I den digitala världen måste du vara kortare, snabbare, rappare och ytligare därför att vår förmåga att behålla koncentrationen är sämre. I tryck är tidningen svårslagen när det handlar om att förklara komplicerade saker, en riktig papperstidning alltså.
Sviker mig inte mitt minne så var det Svenska Dagbladet som skrev ned allt som sades under 30 minuters Rapport. Det blev två sidor i tidningen; två sidor text och rapportering under en halvtimme tv.
Norran
När jag flyttade upp till Skellefteå, för många år sedan, var det första jag fick veta att jag måste ha Norran, annars skulle jag vara helt borta i alla samtal. Det visade sig vara sant och jag blev prenumerant, började plugga ekonomi och juridik i Umeå, pendlade och sökte sommarjobb på Norran. Jag lämnade Norran många år senare, gick över till reklambranschen och den digitala världen. Numera betraktar jag medie-Sverige utifrån.
Jag läser Norran sporadiskt, den är inte nödvändig längre, och när jag slår på tidningens RSS-flöde så möts jag av inte mindre än sex fastighetsaffärer på morgonen när jag vill ta mig en titt på vad som har hänt lokalt. Det är blåljusnotiser, bolagsregistreringar och fastighetsaffärer som presenteras som nyheter.
På den tiden jag sprang runt på redaktionen var det notiser, pluggmaterial med lågt nyhetsvärde. Fanns det en liten bit vit, tom tidningsyta så kunde den fyllas med en notis från polisen, ett registrerat bolag eller ett sålt hus.
Media-Sverige
Det ser likadant ut i Luleå, Umeå och på många ställen i medie-Sverige. Platser där det har funnits två tidningar, en konkurrens som numera bara är en hägring, en illusion. Det är de facto en tidning, bara färgen på framsidan och ledarsidan skiljer, allt annat görs av en och samma redaktion.
Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten är alltså samma tidning, ägda av samma ägare med samma redaktion. Det gäller även Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad.
Samtidigt är det lite för enkelt att skylla allt på medierna. Vi läser mindre, är villiga att betala mindre och medierna slåss nu om annonspengar med sociala medier. Annonskakan har växt på senare år, men inte i förhållande till utbudet av ställen som du kan annonsera på.
Sverige – total annonskaka
Idag (2024)
- Cirka 83,5 miljarder kronor
- Cirka 90 miljarder kronor om även produktion och vissa marknadsaktiviteter räknas in
- För 5 år sedan (cirka 2020)
- Cirka 70–75 miljarder kronor
Pandemin påverkade marknaden och gav en tillfällig nedgång
För 10 år sedan (cirka 2015)
- Cirka 65–70 miljarder kronor
Stabil tillväxt före det digitala skiftet tog fart fullt ut
Utveckling i korthet
- 2015: cirka 65–70 miljarder kronor
- 2020: cirka 70–75 miljarder kronor
- 2024: cirka 83,5 miljarder kronor
Det viktiga
Tillväxten i Sverige har varit relativt begränsad jämfört med globalt. Ökningen ligger på ungefär 20–30 procent över tio år.
Det avgörande är i stället hur pengarna har flyttats.
Internet är i dag den största kategorin, omkring 38 miljarder kronor. Samtidigt har traditionella medier tappat. Nyhetsmediernas andel är i dag mindre än tio procent av den totala annonskakan.
Granska
Till detta kommer en annan utveckling – de som medierna ska granska samlar på sig allt fler kommunikatörer. I takt med att antalet journalister på Norran minskat har antalet kommunikatörer inom Skellefteå kommun ökat. Det finns inga officiella uppgifter, men för tio år sedan fanns det drygt 40 journalister på redaktionen, i dag runt hälften. Redaktionen har halverats på tio år.
Det finns inga officiella siffror för hur många som jobbar som kommunikatörer i Skellefteå kommun, anställda av kommunen, men en snabb sammanräkning ger vid handen att det är ungefär samma antal, runt ett tjugotal. Läggfer du till de som inte är renodlade kommunikatörer men som sysslar med kommunikation utlåt så dubblas antalet vilket innebär att lite rundnätt räknat så finns det dubbelt så många kommunikatörer inom Skellefteå Kommun som det finns journalister på lokaltidningen.
Tredje statsmakten, de som ska granska makten, blir färre medan makten – om uttrycket tillåts när det gäller Skellefteå kommun – blir fler. Samtidigt som de som ska granska blir färre läggs specialredaktionerna ned. Journalister med spetskompetens blir färre. Få medier har i dag en medicinredaktion, en kommunreporter, en regionreporter eller grävande journalister. Färre ska göra mer samtidigt som alla är allmänreportrar.
Försämra
I det perspektivet funderar jag över om lösningen på mediernas problem är att försämra produkten. Så mycket hann jag läsa av företagsekonomi att det strider mot beprövad vetenskap och kunskap.
Tänk om något mediehus, en tidning, en tv-kanal eller en radiokanal skulle våga gå mot strömmen – skapa mer journalistik, försöka utveckla produkten till något bättre. Skicka ut journalister i skolorna, berätta om sitt jobb, berätta varför unga ska läsa tidningen, lyssna på radio och titta på nyheterna på tv.
Det kanske vore värt ett försök?
Källor:
- IRM (Institutet för reklam- och mediestatistik) – Årsrapport 2024 – IRM
- Journalisten – Nyhetsmediernas andel av annonskakan – Journalisten
- IRM – Statistik och översikt av reklammarknaden i Sverige – IRM
