Hemsidan, kör upp webbläsaren i fullskärmsläge, och låt regnet vagga in dig, sänka tempot och njut av kaffet.
Den gamle mannen står i talarstolen:
– Jaha, här sitter ni och funderar på vad jag har att säga om Grönland. Låt mig börja med att lugna er, jag kommer inte att invadera Island eller försöka att ta Grönland med våld.
En märkbart stressad person ute i publiken reser sig snabbt, kritvit i ansiktet och med mobiltelefonen tryckt mot örat. Det är Islands representant som hastigt lämnar lokalen, gestikulerande upp mot den orange mannen i talarstolen.
– Jag vill att ni ska veta och att ni ska känna er lugnade. Jag tänker inte komma och ta er choklad eller klockor, säger den orange mannen i talarstolen samtidigt som två personer i publiken snabbt reser på sig och rusar mot utgången med mobiltelefoner i händerna. Det är Schweiz och Sveriges representanter som snabbt lämnar lokalen.
– Nu när vi har fått det vi vill, total kontroll över ön, i evig tid så är vi nöjda, tillägger den orange figuren.
Nu reser sig Malta, Cypern, Åland, Storbritannien och Greklands representanter i lokalen tätt följda av Irlands delegat. Samtliga springer ut samtidigt som de slår ett telefonnummer på sina respektive mobiltelefoner.
– Vad alla verkar ha bråttom, säger mannen i talarstolen som just avslutat ett längre resonemang om delfiner och att hans land har de ”största, vackraste och mest intelligenta” delfinerna i världen vilket på något märkligt sätt skulle vara kopplade till hans ledarskap.
Plötsligt hörs en telefonsignal ute bland publiken och Italiens delegat blir högröd i ansiktet. Han försöker besvara samtalet så tyst som möjligt men trots att han böjer sig djupt ned i sin stol så uppfattar de i hans direkta närhet att det är regionrådet på Sicilien som ringer.
– Sen måste jag ändå få säga att jag är besviken över att jag inte fick Nobels fredspris och att det inte gagnade Danmarks sak i det här fallet, rabblar den orange, tunnhårige mannen upp i talarstolen.
Ute bland publiken så gestikulerar Danmarks och Norges representanter till varandra, uppenbart förvirrade och när Danmarks representant rycker på axlarna så lämnar även de lokalen.
Mannen uppe i talarstolen pratar på, hoppar mellan ämnen var tredje eller fjärde mening. Det mesta hänger inte ihop, följer vare sig logik eller någon tråd, röd, blå eller vilken färg som föredras. Ute i kulisserna står en förtvivlad talskrivare som kastar en tjock bunt papper över huvudet, bakåt så att papperna singlar ned mot golvet. Det är det tal som den orange mannen skulle ha hållit, borde ha hållit, men som han nu petat åt sidan. Den orange figuren rabblar på och bryr sig lite eller inget om sin publik. Han pratar på och använder ordet jag i minst varannan mening.
Efter drygt två timmar så slår den orange mannen ut med armarna, tittar upp mot den publik som inte längre finns kvar i lokalen och säger:
– Så där ser ni, ni har ingenting att vara rädda för bara ni gör som vi vill.
Först nu tittar den orange mannen upp och ut mot sin publik sedan inledningen av talet. Lokalen är tom men utanför står en mycket stor grupp människor, utspridda i korridoren, alla pratandes i sina mobiltelefoner. Det är tydligt att det är viktiga, akuta möten med något viktigt som måste avhandlas.
AI som alibi
AI framställs som ett verktyg utan vilja, men det är alltid någon som har byggt det, tränat det och bestämt var det ska användas. När det blir fel är det “systemet” som brister och ingen verkar ha haft kontroll. När det blir rätt är det plötsligt vision, mod och entreprenörskap. Tekniken får äran, användarna får konsekvenserna, och ansvaret hamnar alltid någon annanstans. Det är en bekväm ordning för den som vill tjäna pengar utan att ta smällen.
Politik som teater
Allt fler beslut presenteras som drama i stället för riktning. Konflikten blir viktigare än innehållet, och den som skriker högst får mest utrymme. Debatten blir ett format där poängen är att vinna en rubrik, inte att lösa ett problem. Samtidigt flyttas fokus från det som faktiskt påverkar människors vardag, som sjukvård, skola och ekonomi. Resultatet blir ett samhälle där uppmärksamhet belönas mer än ansvar, och där det långsiktiga alltid förlorar mot det som låter mest.
Den nya normaliseringen
Saker som hade skapat ramaskri för några år sedan passerar nu som “så är det väl”. När gränser flyttas lite i taget vänjer du dig, och plötsligt står du i en verklighet som ingen hade accepterat om den kommit på en gång. Förändringen sker inte genom ett stort beslut, utan genom en rad små justeringar som var och en låter rimlig. Ingen vill vara den som överreagerar, så allt fortsätter glida. Till slut är det inte ens tydligt när det började, bara att du står där och undrar när ribban sänktes så mycket.
Trygghet som ursäkt
Nästan allt kan säljas in med ordet trygghet. Kameror, register, kontroller och spärrar presenteras som omtanke, och invändningar låter som om du inte bryr dig om människor. Frihet försvinner sällan i ett stort beslut, den försvinner i små förbättringar som ingen orkar protestera mot. När systemen väl finns på plats blir de svåra att montera ned, eftersom någon alltid kan peka på ett nytt hot. Tryggheten blir ett argument som aldrig behöver ta slut, och därför blir den också farlig.
Klick som valuta
Det spelar mindre roll om något är sant, relevant eller viktigt. Det som räknas är om det går att paketera i en rubrik som triggar, och om det går att få dig att reagera innan du hinner tänka. Nyheter har blivit en tävling i reaktioner, där känslor är affärsmodellen och eftertanke är en förlorad intäkt. Det är därför allt låter som en kris, en skandal eller ett hot. Världen blir inte nödvändigtvis värre, men den beskrivs som om den alltid står på randen till sammanbrott.
Experter som inredning
Experter plockas fram när de bekräftar en redan bestämd linje. De försvinner när de komplicerar bilden, eller när de kräver att man faktiskt ska förstå konsekvenserna. Kunskap används som dekoration, inte som vägledning, och det märks när besluten ändå landar i magkänsla. Samtidigt blir det lättare att misstänkliggöra all expertis, eftersom den presenteras som ett verktyg i en debatt, inte som en grund att stå på. Till slut vet ingen vem som faktiskt kan något, och då vinner den som låter säkrast.
Digitalt beroende
Vi kallar det bekvämlighet, men det är ofta beroende med bättre PR. När allt är kopplat till appar, konton och plattformar blir det omöjligt att stå utanför utan att hamna på efterkälken. Valfrihet finns på pappret, men i praktiken är du inlåst i ekosystemen eftersom hela vardagen är byggd runt dem. Det som tidigare var verktyg har blivit en infrastruktur som du måste använda för att fungera. När någon stänger ett konto, ändrar ett villkor eller tar bort en funktion finns det ingen förhandling, bara en ny verklighet.
Moral på abonnemang
Företag och profiler byter värdegrund snabbare än du hinner blinka. Ena veckan handlar allt om ansvar, nästa vecka om “svåra avvägningar”, och sedan om att man måste “fokusera på kärnverksamheten”. Moral har blivit en kampanj, och den avslutas när den blir dyr. Ingen säger att ideal är oviktiga, men de blir meningslösa när de bara gäller i medvind. Det är då du ser vilka som menade allvar, och vilka som bara sålde en känsla.
Läs mer
Sticket: Spaningsrapport – Från tekniskt slarv till politisk förvandling
Det första du måste förstå är att detta inte är en diskussion om teknik. Det är en diskussion om religion. För att komma ut helskinnad bör du följa dessa enkla steg:
Steg 1: Identifiera fienden
En iPhone-användare känns igen på att de alltid bär på en powerbank eftersom de lever i ständig skräck för den röda batterisymbolen. En Android-användare känns igen på att de pratar om ”frihet” och ”öppen källkod” trots att de bara använder telefonen för att skrolla på TikTok precis som alla andra.
Steg 2: Använd strategisk tystnad
När iPhone-användaren börjar prata om hur ”mjukt” ekosystemet är ska du inte nämna priset på en ny laddsladd. När Android-användaren börjar visa sina tretusen olika inställningar för hur ikonerna ska se ut ska du inte fråga varför deras appar kraschar var femte minut.
Steg 3: Släpp bomben
Om stämningen blir för hätsk finns det ett säkert sätt att få tyst på båda parter. Titta ner på din egen handled och säg: – Jag använder faktiskt en gammal Nokia 3310. Batteriet räcker i tre veckor och jag kan använda den som hammare om jag behöver bygga ett hus.
Steg 4: Reträtten
Medan de båda stirrar på dig med en blandning av förakt och respekt passar du på att lämna rummet. De kommer snart att börja bråka igen om vems kamera som har bäst zoom för att fotografera månen, trots att ingen av dem har tittat på månen i verkligheten på flera år.
Vet du varför AI-modeller aldrig går på fest? De har ingen ”social” intelligens, bara en väldigt stor datamängd för att låtsas att de har kul.
Hur många Apple-anställda krävs det för att byta en glödlampa? Ingen. De förklarar bara för dig att mörker är den nya standarden, men att du kan köpa till en ”iGlow”-adapter för tretusen kronor.
Nu vet vi varför Apple la ned utvecklingen av en egen bil. Det gick inte att lösa det största problemet – Apples designers kunde inte enas om var de skulle sätta laddporten. De flesta ingenjörer röstade tydligen på att sätta den mitt under bilen så att du måste vända den upp och ner varje gång batteriet tar slut.
AI och ansvar
AI beskrivs som ett neutralt verktyg. När systemen gör fel skyller bolagen på tekniken. När de fungerar och tjänar pengar är det plötsligt innovation och genialitet. Ansvar verkar vara den enda delen som alltid saknas i affärsmodellen.
Fredspris
FIFA delar ut ett påhittat fredspris och klappar sig själva på axeln. Några veckor senare bombar mottagaren ett annat land – i direkt strid mot folkrätten. Det säger något om priset, men ännu mer om cynismen bakom det. När symbolpolitik delas ut utan krav, utan konsekvenser och utan verklighetsförankring förvandlas ”fred” till dekoration. Ett diplom i handen väger lätt när bomberna faller, och begreppet urholkas och hyckleriet blir officiellt.
Tech och makt
Teknikbolag säger sig vara för stora för att regleras men för viktiga för att ignoreras. De formar samhällen, opinioner och marknader utan att väljas av någon. Makt utan mandat har blivit norm.
Digital suveränitet
Europa talar om självständighet men äger varken plattformarna, molnen eller operativsystemen. Regler ersätter investeringar. Oberoende blir ett ord, inte en verklighet.
Övervakning
Övervakning införs aldrig fullt ut på en gång. Den kommer i små, rimliga steg. För säkerhet, för effektivitet, för bekvämlighet. När systemen väl är på plats finns det ingen väg tillbaka, bara nya ursäkter.
Aftonbladet
Aftonbladet skapar ett klickbete och låter Djurgårdaren Dick Axelsson sätta betyg på publiken i SHL. På förstaplats … (pukor och trumpeter) … Djurgården.
Den såg alla komma.
Snöflingor
Aftonbladet igen – ”Kändisarna anklagas för att sprida nidbild av sydostasiater” – Christer Lindarw, Victoria Skoglund, Magnus Skogsberg Tear med sin make samt Niklas och Jenny Strömstedt gör sig roliga på asiaters bekostnad, eller försöker göra sig roliga för ute i snöflingornas förlovade land (sociala medier) så reagerar naturligtvis någon och känner sig kränkt.
Plumpt, dumt, ogenomtänkt – möjligen – men rubriker i en av landets största dagstidningar?
Naturligtvis pudlar alla inblandade, klippet plockas bort och snart törs ingen jävel lägga ut någonting i sociala medier.
I landet ”Mellanmjölk och Brunsås” får ingenting sticka ut, någon stackare kan ju bli sårad.
Döp om Sverige till Slätstruket.
Jo, jag vet, jag som tillhör kategorin ”gammal, priviligerad, vit snubbe” kan inte, vet inte och förstår inte. Jag är förmodligen rasist också.
Lokaltidningar
Konkurser, fastighetsaffärer, bolagsregistreringar och blåljusnotiser – det är den nya lokaltidnings-journalistiken. Material som tidigare användes som ”pluggar”, alltså som små korta notiser för att fylla ut en tidningssida där det fanns ett litet tomt utrymme förvandlas nu till nyheter med stora rubriker.
För att lokaltidningarna omvärderat innehållet och informationen?
Inte då.
Det går att skapa texter, automatiskt, av den typen av material då det plockas direkt ur myndigheternas databaser, därför blir det stora nyheter.
Läs mer
Sticket delar ut elaka julklappar till de som egentligen inte förtjänar några
Det rörde sig inte om ett skämt eller en liknelse. Systemet registrerade en människa som ett groddjur och gick sedan vidare i sina beräkningar.
Problemet uppstod när tekniken analyserade material från en kroppskamera. I bakgrunden visades filmen Prinsessan och grodan på en skärm. Programvaran tolkade bilderna från filmen som en del av verkligheten. Polisen konstaterade efteråt att incidenten visar hur viktigt det är att granska de rapporter som tekniken skapar. Systemet ser inte människor utan analyserar pixlar, former och sannolikheter. När mönstren blir otydliga gissar tekniken i stället för att stanna upp.
Mjukvaran som testas heter Code Four och har skapats av två 19-åriga avhoppare från MIT. Syftet med tekniken är att generera polisrapporter direkt från video för att minska pappersarbetet. Förhoppningen är att poliser ska kunna tillbringa mer tid ute på fältet. Incidenten med grodan väcker dock frågor om tillförlitligheten hos algoritmer som ska hjälpa till att fatta beslut om vem som ska stoppas eller förhöras. Kan ett system inte kan skilja en människa från en amfibie finns det betydande risker med att ge tekniken ett allt större ansvar.
Källa: Fox13 Now
