av Mikael Winterkvist | mar 21, 2026 | Krönikor, Mastodon, Threads, Twitter |
Skribenten svär, ofta, och har du problem med svordomar så har du härmed blivit varnad.
Jag har ingenting mot reklam – tvärtom. Jag jobbar med reklam och andra former av kommunikation dagligen. Med det sagt: hur i helvete kan någon surfa runt på nätet utan en annonsblockerare?
Jag vill läsa en text. Jag klickar på en länk och möts av en uppmaning att slå på webbplatsens nyhetsbrev.
Varför då?
Jag vill läsa en text. Jag klickar på en länk och möts av en uppmaning att sätta betyg på webbplatsen.
Varför då?
Jag vill läsa en text. Jag klickar på en länk och möts av en uppmaning att välja vilka kakor (cookies) jag kan tänka mig att acceptera.
Varför då?
I exemplet ovan kan jag inte välja ”Acceptera bara nödvändiga tekniska kakor” eller ”Neka alla kakor”. Nej då – jag förväntas sitta och klicka mig igenom hundratals, tusentals kakor, fördelade på olika leverantörer av reklam.
Varför skickar en webbplats ut 400–500, till och med tusentals kakor till sina besökare?
Jag vet naturligtvis svaret – pengar – men ändå: hur hamnade vi här?
Några exempel, Helge!
Shubham Bose tog en titt på en av världens största tidningar, New York Times:
I went to the New York Times to glimpse at four headlines and was greeted with 422 network requests and 49 megabytes of data. It took two minutes before the page settled. And then you wonder why every sane tech person has an adblocker installed on systems of all their loved ones.
49 megabyte – och en sida som det tar minuter att ladda ned. Naturligtvis visas texter och annan information direkt, men i bakgrunden fortsätter sidan att laddas i minuter.
Det är cookies, trackers och mängder av annan data som skickas och samlas in.
Samtidigt skriver New York Times om dataintrång, bristande integritet, datatrålare ute på nätet och om hur vi alla kartläggs. Tidningen varnar, slår larm och berättar om andras bristande moral, etik och övertramp.
Läsa en text
Om din huvudsakliga verksamhet är att producera information borde en rätt viktig del rimligen vara att se till att publiken kan ta del av den.
Jag ställer frågan rakt ut i luften, för när du försöker läsa en text möts du av en popup-ruta som frågar om du vill betygsätta webbplatsen, slå på nyhetsbrevet eller ta del av erbjudanden som prenumerant.
Du får inte läsa i fred.
När du kommit en bit ned i texten möts du av reklam mitt i texten, som upptar merparten av skärmen, så att du tvingas scrolla vidare för att hitta var texten fortsätter.
Du får inte läsa i fred.
De som vill förmedla information struntar i att reklam mitt i löpande text förstör hela läsupplevelsen.
Aftonbladet gör det. Expressen gör det. Hela tidnings-Sverige gör det. Internationella medier gör det. Alla gör det.
Ifrågasätts
Sedan ifrågasätts läsaren om hen använder en annonsblockerare. Då är du plötsligt ett allvarligt hot mot hela världen. Du är motståndare till allt – inte bara den text du försöker läsa – utan du hotar en hel bransch för att du smiter undan annonser.
Hur fan ska jag kunna läsa er information då?
Fullt med reklam
Det finns gott om exempel där startskärmen är full med reklam, eller där du tvingas klicka dig vidare från en annons som täcker hela sidan. Det kan handla om så mycket reklam att startsidan består av 89–90 procent reklam och 10 procent text och information.
Stora, seriösa publicister, skribenter, författare, krönikörer och journalister accepterar att den information de producerar störs, skyms och förstörs av reklam.
Du har granskat ett bolag i månader, hittat en mängd märkliga affärer och levererar sedan ett stort avslöjande – som förstörs av reklam, videor mitt i texten och sponsrat innehåll som får läsaren att tappa tråden och gör det svårare att fortsätta läsa.
Hur känns det?
Annonser
Magasin MACKEN drog en gång i tiden in pengar på Googles annonser – rätt hyggligt med pengar faktiskt. När Google började publicera textannonser mitt i löpande text fick jag nog. Jag försökte först stoppa just de annonserna, men de blev fler och fler. Google tyckte också att det var en bra idé att lägga banners i toppen av sidan, reklam i högerkanten och avsluta den designmässiga misshandeln med att trycka in banners mitt på startsidan.
Jag kastade ut Google och deras pengar.
Detta är inte sagt för att slå mig för bröstet och berätta hur moraliskt och etiskt oklanderlig jag är – det är jag inte – utan för att visa hur de som säljer reklam agerar. De kapar i praktiken din webbplats, och försöker du hålla ordning på dem kan det snabbt bli ett heltidsjobb.
Min poäng är att annonser behövs. Annonser är nödvändiga för att du, jag och alla andra ska få tillgång till viktig och bra information. Även skribenter har räkningar att betala.
Kostnader
Du kanske invänder att detta är en försumbar kostnad för att informationen ska finnas på nätet, men låt mig då tillägga att den stora kostnaden landar hos dig som konsument. Vi kan ringa billigt i dag och skicka massor med gratis sms, men operatörerna tar fortfarande betalt för datatrafiken, även om gratistilldelningen ibland är generös.
Stora, tunga webbplatser drar datatrafik, och i slutändan är det du som betalar via ditt abonnemang. Du betalar alltså dubbelt – dels genom att genomlida reklam, och sedan direkt via ditt abonnemang.
Så jag ställer frågan igen: hur fan kan någon surfa runt på nätet i dag utan en annonsblockerare?
Läs mer:
Så här ser kartläggningen av dig ut – ute på nätet
Arga Gubben: Vad i helvete är detta TV4?
Detta förba… tjat om kakor – det här är ren och skär idioti
av Mikael Winterkvist | mar 21, 2026 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads, Twitter |
Jag jobbade på tidningen Norra Västerbotten, Norran, i en god bit över femton år. En tidning som nyligen meddelade att den bara kommer att tryckas tre dagar i veckan, hälften mot tidigare då Norran var en sexdagarstidning. Ett beslut som flera andra tidningar fattat – den tryckta versionen dras in av ekonomiska skäl.
Det kan vara ett tecken i tiden – vi läser och konsumerar information och nyheter digitalt.
Det kan också vara ett tecken på att tidningsbranschens sätt att tackla en ny tillvaro, med hårdare ekonomiska krav, är att spara, att göra den produkt som färre köper sämre.
Här finns ett problem – digitalt är inte detsamma som tryckt. I den digitala världen måste du vara kortare, snabbare, rappare och ytligare därför att vår förmåga att behålla koncentrationen är sämre. I tryck är tidningen svårslagen när det handlar om att förklara komplicerade saker, en riktig papperstidning alltså.
Sviker mig inte mitt minne så var det Svenska Dagbladet som skrev ned allt som sades under 30 minuters Rapport. Det blev två sidor i tidningen; två sidor text och rapportering under en halvtimme tv.
Norran
När jag flyttade upp till Skellefteå, för många år sedan, var det första jag fick veta att jag måste ha Norran, annars skulle jag vara helt borta i alla samtal. Det visade sig vara sant och jag blev prenumerant, började plugga ekonomi och juridik i Umeå, pendlade och sökte sommarjobb på Norran. Jag lämnade Norran många år senare, gick över till reklambranschen och den digitala världen. Numera betraktar jag medie-Sverige utifrån.
Jag läser Norran sporadiskt, den är inte nödvändig längre, och när jag slår på tidningens RSS-flöde så möts jag av inte mindre än sex fastighetsaffärer på morgonen när jag vill ta mig en titt på vad som har hänt lokalt. Det är blåljusnotiser, bolagsregistreringar och fastighetsaffärer som presenteras som nyheter.
På den tiden jag sprang runt på redaktionen var det notiser, pluggmaterial med lågt nyhetsvärde. Fanns det en liten bit vit, tom tidningsyta så kunde den fyllas med en notis från polisen, ett registrerat bolag eller ett sålt hus.
Media-Sverige
Det ser likadant ut i Luleå, Umeå och på många ställen i medie-Sverige. Platser där det har funnits två tidningar, en konkurrens som numera bara är en hägring, en illusion. Det är de facto en tidning, bara färgen på framsidan och ledarsidan skiljer, allt annat görs av en och samma redaktion.
Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten är alltså samma tidning, ägda av samma ägare med samma redaktion. Det gäller även Västerbottens-Kuriren och Västerbottens Folkblad.
Samtidigt är det lite för enkelt att skylla allt på medierna. Vi läser mindre, är villiga att betala mindre och medierna slåss nu om annonspengar med sociala medier. Annonskakan har växt på senare år, men inte i förhållande till utbudet av ställen som du kan annonsera på.
Sverige – total annonskaka
Idag (2024)
- Cirka 83,5 miljarder kronor
- Cirka 90 miljarder kronor om även produktion och vissa marknadsaktiviteter räknas in
- För 5 år sedan (cirka 2020)
- Cirka 70–75 miljarder kronor
Pandemin påverkade marknaden och gav en tillfällig nedgång
För 10 år sedan (cirka 2015)
- Cirka 65–70 miljarder kronor
Stabil tillväxt före det digitala skiftet tog fart fullt ut
Utveckling i korthet
- 2015: cirka 65–70 miljarder kronor
- 2020: cirka 70–75 miljarder kronor
- 2024: cirka 83,5 miljarder kronor
Det viktiga
Tillväxten i Sverige har varit relativt begränsad jämfört med globalt. Ökningen ligger på ungefär 20–30 procent över tio år.
Det avgörande är i stället hur pengarna har flyttats.
Internet är i dag den största kategorin, omkring 38 miljarder kronor. Samtidigt har traditionella medier tappat. Nyhetsmediernas andel är i dag mindre än tio procent av den totala annonskakan.
Granska
Till detta kommer en annan utveckling – de som medierna ska granska samlar på sig allt fler kommunikatörer. I takt med att antalet journalister på Norran minskat har antalet kommunikatörer inom Skellefteå kommun ökat. Det finns inga officiella uppgifter, men för tio år sedan fanns det drygt 40 journalister på redaktionen, i dag runt hälften. Redaktionen har halverats på tio år.
Det finns inga officiella siffror för hur många som jobbar som kommunikatörer i Skellefteå kommun, anställda av kommunen, men en snabb sammanräkning ger vid handen att det är ungefär samma antal, runt ett tjugotal. Läggfer du till de som inte är renodlade kommunikatörer men som sysslar med kommunikation utlåt så dubblas antalet vilket innebär att lite rundnätt räknat så finns det dubbelt så många kommunikatörer inom Skellefteå Kommun som det finns journalister på lokaltidningen.
Tredje statsmakten, de som ska granska makten, blir färre medan makten – om uttrycket tillåts när det gäller Skellefteå kommun – blir fler. Samtidigt som de som ska granska blir färre läggs specialredaktionerna ned. Journalister med spetskompetens blir färre. Få medier har i dag en medicinredaktion, en kommunreporter, en regionreporter eller grävande journalister. Färre ska göra mer samtidigt som alla är allmänreportrar.
Försämra
I det perspektivet funderar jag över om lösningen på mediernas problem är att försämra produkten. Så mycket hann jag läsa av företagsekonomi att det strider mot beprövad vetenskap och kunskap.
Tänk om något mediehus, en tidning, en tv-kanal eller en radiokanal skulle våga gå mot strömmen – skapa mer journalistik, försöka utveckla produkten till något bättre. Skicka ut journalister i skolorna, berätta om sitt jobb, berätta varför unga ska läsa tidningen, lyssna på radio och titta på nyheterna på tv.
Det kanske vore värt ett försök?
Källor:
- IRM (Institutet för reklam- och mediestatistik) – Årsrapport 2024 – IRM
- Journalisten – Nyhetsmediernas andel av annonskakan – Journalisten
- IRM – Statistik och översikt av reklammarknaden i Sverige – IRM
av Mikael Winterkvist | mar 21, 2026 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads, Twitter |
En vikbara iPhone har länge varit ett av mobilbranschens mest envisa rykte. Samsung, Huawei och flera andra tillverkare har redan lanserat modeller som kan vikas ihop som en bok eller ett snäckskal. Apple har däremot hållit sig utanför. Trots det återkommer uppgifter gång på gång om att företaget arbetar med en egen lösning.
Någon officiell produkt finns ännu inte, men en rad uppgifter från leverantörskedjan och etablerade Apple-analytiker ger en bild av vad Apple kan vara på väg att utveckla.
Flera analytiker menar att Apple under flera år har testat olika konstruktioner för en vikbar iPhone. Uppgifterna pekar mot en design där telefonen öppnas som en bok. I stängt läge fungerar den som en vanlig iPhone med en yttre skärm. När enheten fälls upp förvandlas den till en betydligt större skärm, ungefär i storlek med en liten surfplatta. Den typen av konstruktion används redan av andra tillverkare, men Apples fokus sägs ligga på att göra lösningen mer robust och mindre kompromissfylld.
Efter år av rykten om två olika vikbara spår pekar allt nu på att Apple har skrotat planerna på en mindre ”flip-modell”. Istället satsar företaget allt på en ultra-premium-enhet, ofta kallad iPhone Fold, som förväntas landa lagom till iPhone 18-serien under hösten 2026.
Skärmen
Skärmen är ett av de största tekniska problemen. Vikbara telefoner har länge haft ett synligt veck i mitten där skärmen böjs. Apple sägs arbeta med paneler som ska minska eller nästan eliminera detta veck. Leverantörsuppgifter pekar mot OLED-paneler i storleksklassen runt sju till åtta tum när telefonen är uppfälld. Flera rapporter har också nämnt att Apple testar olika gångjärnskonstruktioner för att göra mekaniken stabil och slitstark.
Just gångjärnet anses vara en avgörande komponent. En vikbar telefon måste kunna öppnas och stängas tusentals gånger utan att konstruktionen blir glapp eller att skärmen skadas. Patent som Apple har lämnat in beskriver olika lösningar för hur trycket i skärmen kan fördelas när den böjs. En del av dessa patent handlar om materiallager som ska skydda skärmen och samtidigt göra den mer flexibel.
Tjocklek
En annan fråga gäller tjocklek och batteri. Vikbara telefoner riskerar att bli både tjockare och tyngre än vanliga modeller. Apple brukar lägga stor vikt vid att enheter ska kännas tunna och välbalanserade, vilket gör konstruktionen mer komplicerad. Flera analytiker menar därför att Apple väntar tills tekniken gör det möjligt att bygga en vikbar telefon utan att kompromissa för mycket med storlek och batteritid.
Tidpunkten för en lansering är fortfarande osäker. Flera bedömare inom Apples leverantörskedja pekar mot mitten av detta decennium som en möjlig startpunkt. Andra menar att Apple kan vänta ännu längre om tekniken inte uppfyller företagets krav på hållbarhet och användarupplevelse.
Priset
Priset väntas i så fall bli högt. Vikbara telefoner ligger i dag i ett av mobilmarknadens dyraste segment. En vikbar iPhone skulle sannolikt placeras i den absoluta toppklassen och bli en av Apples mest exklusiva modeller.
Apples strategi har ofta varit att vänta tills en teknik är mogen innan den introduceras i företagets egna produkter. Historien med smarta klockor och surfplattor visar att Apple ofta går in senare än konkurrenterna, men försöker förfina konceptet och göra det mer användbart i vardagen.
Frågan är därför inte bara om Apple utvecklar en vikbar iPhone. Den större frågan är när företaget anser att tekniken är redo. Ryktena fortsätter att cirkulera, men tills Apple själv presenterar en produkt återstår bara en sak: att vänta och se om nästa stora steg för iPhone faktiskt blir en skärm som kan vikas.
Poängen
Så vad skulle poängen med en vikbar iPhone vara då förutom det uppenbara, en store skärm?
Ta en titt på bilden ovan där kalendern visas i ena delen och filer i den andra delen. Där kan poängen och den funktion finnas som motiverar en vikbar iPhone. Två appar rullar, parallellt och samtidigt och det har sina uppenbara fördelar om du exempelvis söker igenom filer i molnet och kan se dem öppnade i skärmens andra del.
Här finns en en ny funktion, en funktion som tar tillvara den delade skärmen och kommer det en iPhone Fold så rakna md att Apple har utvecklat andra lösningar för en vikbar iPhone.
Priset lär landa högt, räkna med att iPhone Fold bryter igenom 20 000 kronors-gränsen för startmodellen.
av Mikael Winterkvist | mar 19, 2026 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads
Det pågår ständigt ett lågintensivt nödläge i teknikvärlden. Batterier sägs förstöras om de laddas över natten, uppdateringar påstås göra telefoner obrukbara och artificiell intelligens beskrivs som både mänsklighetens undergång och slutet för varje kreativ yrkesroll. Dramaturgin är effektiv. Problemet är att den sällan stämmer.
Batterihysterin är ett skolexempel. Människor oroar sig för att en mobil som laddas till hundra procent ska “slitas ut” på rekordtid. Samtidigt är moderna enheter byggda med mjukvarustyrd laddningsoptimering som anpassar sig efter användarens beteende. Tekniken är inte perfekt, men den är heller inte dum. Resultatet blir en paradox där människor är mer stressade över sin batteriprocent än över hur de faktiskt använder sina enheter.
Uppdateringspaniken
Uppdateringspaniken följer samma mönster. Varje ny version av ett operativsystem möts av inlägg om katastrofer, seghet och förstörd batteritid. Några enskilda problem förstoras till allmängiltiga sanningar. Majoriteten märker knappt skillnaden, förutom att funktionerna blir fler och säkerheten stärks. Ändå lever föreställningen kvar om att varje uppdatering är ett vågspel.
AI-skräcken är den senaste och kanske mest spektakulära varianten. Verktyg som kan skriva, rita eller analysera data tolkas som direkta ersättare för människor. Resonemanget missar att teknik historiskt har förändrat arbetsuppgifter snarare än utplånat dem i ett slag. När nya verktyg dyker upp skapas en berättelse om total omvälvning. Verkligheten visar sig oftare vara mer nyanserad och betydligt långsammare.
Algoritmer
Fenomenet bygger delvis på hur digitala plattformar fungerar. Algoritmer premierar starka känslor. En balanserad analys sprids sämre än en alarmistisk varning. Resultatet blir en informationsmiljö där överdriften är normen och där det mest dramatiska scenariot får störst uppmärksamhet.
Samtidigt finns verkliga problem som sällan får samma genomslag. Integritetsfrågor, datainsamling och beroendeframkallande design är mer komplexa och mindre klickvänliga än en viral tråd om batterihälsa. Diskussionen hamnar därför snett. Energin läggs på fel saker.
Teknikens största icke-problem handlar i grunden om kontroll. När något känns komplext och svårbegripligt uppstår en vilja att hitta enkla hotbilder. Batteriprocenten blir konkret. Uppdateringen blir en symbol. AI blir ett monster eller en frälsare. Narrativet är lätt att ta till sig och ännu lättare att dela vidare.
Nykter hållning
En mer nykter hållning kräver något tråkigare än panik, nämligen proportion. De flesta enheter är robustare än ryktet gör gällande. De flesta uppdateringar är förbättringar, även om de inte är revolutioner. De flesta tekniksprång är just språng, inte jordbävningar.
Teknik utvecklas snabbt, men människors reaktioner följer ofta samma gamla mönster. Varje ny funktion tolkas som början på slutet. Varje förändring beskrivs som en kris. I efterhand visar det sig gång på gång att dramat var större än effekten.
Den verkliga frågan är inte om batteriet laddas till hundra procent. Frågan är varför vi så gärna vill tro att det är där dramat finns.
av Mikael Winterkvist | mar 18, 2026 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Threads
Det finns få saker som människor ogärna pratar om, men ändå ständigt brottas med, som sina lösenord. Alla vet hur det borde fungera. Unika lösenord. Långa fraser. Tvåfaktorsautentisering. Lösenordshanterare. Ändå fortsätter samma gamla kombinationer att återanvändas, modifieras och återuppstå i nya varianter.
Fenomenet är inte brist på information. Råden har upprepats i åratal. Problemet är bekvämlighetens kraft. Ett lösenord som är lätt att minnas är ofta lätt att gissa. Ett lösenord som är svårt att knäcka är sällan lätt att komma ihåg utan hjälpmedel. I det glappet uppstår kompromissen, och kompromissen är nästan alltid säkerhetens fiende.
Hackas
Många intalar sig att deras konton inte är tillräckligt intressanta för att hackas. Resonemanget bygger på en missuppfattning om hur intrång faktiskt sker. De flesta attacker är inte personliga. De är automatiserade. Miljontals kombinationer testas mot miljontals konton. Ett enda återanvänt lösenord kan bli dörren in till flera tjänster samtidigt.
Ironin är att verktygen för att lösa problemet redan finns. Moderna lösenordshanterare skapar och lagrar unika, komplexa lösenord utan att användaren behöver bära dem i minnet. Tvåfaktorsautentisering gör att ett stulet lösenord sällan räcker. Tekniken är alltså inte hindret. Vanan är det.
Seglivad myt
Samtidigt lever en seglivad myt om att lösenordshanterare i sig är en risk, som om allt vore farligare bara för att det samlas på ett ställe. Den oron förbiser att alternativet ofta är betydligt sämre. Ett dokument på skrivbordet, samma lösenord överallt eller en lättgissad variation med ett extra utropstecken i slutet ger en falsk känsla av kontroll.
Företag bidrar också till förvirringen. Vissa kräver specialtecken, versaler och siffror i en salig blandning, medan andra accepterar långa lösenordsfraser utan krångliga regler. Resultatet blir att användaren anpassar sig efter lägsta motståndets lag. Ett grundlösenord skapas och justeras minimalt för varje ny tjänst. Säkerheten blir en illusion byggd på små variationer.
Det stora lösenordsbedrägeriet handlar därför inte om att människor saknar kunskap. Det handlar om att de överskattar sin egen disciplin och underskattar automatiserade hot. Bekvämlighet vinner nästan alltid över principer när vardagen rullar på.
Lösningen
Lösningen är mindre dramatisk än problemet. Ett enda starkt huvudlösenord. En pålitlig hanterare. Tvåfaktorsinloggning där det erbjuds. Rutinen behöver inte vara heroisk för att vara effektiv. Den behöver bara vara konsekvent.
Teknikvärlden fylls gärna av stora hotbilder och spektakulära intrång. Den verkliga risken ligger oftare i det vardagliga beteendet som upprepas år efter år. Lösenordet som känns tryggt för att det är bekant kan vara det som gör hela skillnaden.
av Mikael Winterkvist | mar 17, 2026 | Bluesky, Krönikor, Mastodon, Om Macken, Threads |
Det är fullt möjligt att jag har svårt att bestämma mig. Själv upplever jag det inte så, utan snarare att jag kan byta åsikt och ändra mig – ibland, inte alltid.
Ibland provar jag saker, konstaterar att det inte riktigt fungerade och då byter jag tillbaka, backar, går tillbaka och börjar om. Det har jag gjort nu – politik, sport, TED, lästips och en del annat är tillbaka på Macken, helt enkelt därför att jag tycker att det blev för svårt att hitta bra saker att skriva om.
För smalt, för få ämnen, helt enkelt.
Magasin MACKEN ska fyllas, varje dag, med matnyttigt därför att jag har bestämt det. Det är så jag vill ha det, och när jag beslutade att kapa bort ämnen så kapade jag samtidigt bort en väldig massa bra saker som jag kan skriva om. Därför är allt tillbaka.
MacBook Neo
Sedan skulle jag inte ha en MacBook Neo. Jag hade bestämt det, skrivit en hel krönika om det, men likväl – jag har beställt en citrongul MacBook Neo och har egentligen ingenting att säga till mitt försvar mer än att det var den första produkten på mycket länge som skapade ett “ha-begär” i mig. Alla som använder Apples prylar vet vad jag menar. Du ser en av Apples prylar och känner direkt: “Sluta snacka – här, ta mina pengar.”
Visst, tangentbordet är inte upplyst och det borde vara en “showstopper” – om nu detta är en show – men jag har införskaffat en liten, laddningsbar lampa, och efter att ha testat några stycken så ger den här lampan inget blänk i skärmen och den lyser upp tangentbordet. Naturligtvis är det komplett, totalt och på alla punkter vansinne att köpa en bärbar dator till, jag inser det, lägger mig platt och medger att mitt enda försvar är att jag verkligen vill ha en citrongul dator.
Min leverantör
Min leverantör, Anna, berättade att det tydligen är den minst efterfrågade modellen, så hon kanske kunde leverera den lite snabbare än om jag hade valt en annan färg. Nu är det inte bara det som gör C & C i Skellefteå till världens bästa leverantör, utan att Anna svarade på mina sms under sin skidsemester och var beredd att både prata dator och ta emot min beställning – på sin semester. Nu var det inte bråttom och jag tyckte att hon skulle slippa det, att prata jobb med skidor på fötterna, men det visar liksom på servicegraden.
Hur som helst – jag har beställt en citrongul MacBook Neo som är på väg. resten sköter Anna om, hon vet att jag ska ha Apple Care+ på alla prylar som jag drar runt med, hon vet att jag ha ha den stora modellen och att jag valt en något udda färg, en färg som tydligen inte alla gillar. Det är därför C & C är min leverantör och det har de varit under alla år som de har bytt namn för jag gör inte affärer med bolag utan med människor och de som jobbar på Mediasystem, Grafit, macSupport och nu C & C är av en alldeles speciellt sort – den bästa.
När min citrongula Neo landar så gör jag ett längre test och skriver om det – här.
Så visst, du kan beskylla mig för att vela, för att säga en sak och göra en annan, för att ha svårt att bestämma mig och allt det.
Själv tycker jag att jag är flexibel.
Ps. Kommentarer är tillbaka också.
