Det finns ett problem med alla superhjältefilmer – när de blir för invecklade, innehåller för mycket detaljer att hålla reda på så blir det bara en enda röra. Flash går i den fällan med tidsresor, tidslinjer, hål i universum och saker som krockar med varandra – ändå så blir detta en charmig, underhållande film som faktiskt fungerar.
Filmen Flash, omgärdades nu inte av ett resonemang runt tidsresor när den hade premiär utan om huvudrollsinnehavaren Ezra Millers alla förehavande med polis och rättvisa. Miller gjorde avbön och filmen räddades.
Flash kan springa så snabbt att han kan resa i tiden och det vet ju alla att det kan ställa till det med portar mellan dimensioner och fjärilseffekten. En liten ändring får stora konsekvenser. Det är samma problem här med Flash tidsresor där han försöker ta sig tillbaka i tiden för att rädda sin mamma. Han stöter på sitt eget yngre jag och sedan är karusellen igång med gamla Batman-skådisar som dyker upp, tillsammans med olika aktörer som har spelat eller som skulle spela Stålmannen. Sen blir det så fel så att Eric Stolta spelar huvudrollen i ”Tillbaka till Framtiden” – ja du fattar vilka vådliga vurpor tiden gör med Flash springer omkring tillsammans med sitt yngre jag.
Det är rörigt för att uttryckta det enkelt.
Håller inte
Det håller dock inte för två en halvtimme film. Skämten tar slut och den småcharmiga blir till en gäspning även om det är packat med effekter och mäktiga scener. Ezra Miller gör ett utmärkt jobb i rollen som Flash liksom övriga medverkande Sasha Calle, Michael Keaton och Michael Shannon. Sen passerar Ben Affleck, en ritad Nicholas Cage, George Clooney, Christer Reeve (AI-animerad) och Gal Gadot förbi en superhjälte-kavalkad som blir mer störande än underhållande för det förklarar aldrig hur alla dessa figurer byter skepnad.
Regissör är Andy Muschietti kund för att ha regisserat skräckisen It.
I det sista avsnittet av HBO-dokumentären Telemarketers så ska huvudfiguren i den här dokumentären, Patrick J. Pespas, självutnämnd frilansjournalist, storma en sammanslutning av poliser i ”Michael Moore-stil.” Det finns ett problem som snart blir pinsamt påtagligt – han vet inte vem han pratar med.
Patrick J. Pespas springer efter en person och ropar ”Herr. Yates!” i ett försök att ställa en insamlingsorganisation mot väggen och även avslöja polisfackets delaktighet i det serien kallar ”den största telemarketingbluffen i amerikansk historia.” Den Patrick J. Pespas vill ställa mot vägen heter inte Yates utan Yoes vilket blir pinsamt uppenbart när hela försöket till intervju kapitalt misslyckas.
Höga hästar
Det är alltid farligt att sätta sig på höga hästar och peka finger åt andras misslyckanden men Telemarketers är amatörer som leker journalister, som inte lärt sig hantverket och som försöker att verka i Michael Moores anda. Dokumentären börjar med ett kompisgäng som jobbar åt ett insamlingsbolag vars affärsidé är att antyda och utge sig för att vara poliser som samlar in pengar till polisen. Den riktiga polisen får i bästa fall 10 procent av de insamlade pengarna.
Det är det som är det bedrägeri som ska avslöjas och filmarna med den något udda figuren Patrick J. Pespas i rollen som den som ska ställa de viktiga frågorna. Det hela ser verkligen ut att vara ett omfattande bedrägeri med kopplingar mellan en rad olika bolag och alltså även kopplingar till det stora amerikanska polisfacket.
Det som stör mig, som tidigare journalist, är det rent ut sagt taskiga hantverket, journalistiken. Det påstådda nätet av bolag och organisationer presenteras snabbt, ytligt och osammanhängande. Bolag och organisationer nämns med förkortningar och då flera av bolagen och organisationerna har snarlika namn så blir det till slut svårt, för att inte säga mycket svårt att hålla isär vad som är vad och vilka bolag som är vilka.
Dåligt påläst
Patrick J. Pespas är ofta dåligt påläst, även när han lyckas att få en senator framför kameran – och som sagt även när han lyckas att ta sig in på en större samling där en av nyckelpersoner ska ställas mot väggen. Då har han inte ens klart för sig vad den han jagar faktiskt heter. Inget av allt det här duckar filmarna för. Det finns med i den här dokumentärserien i tre delar – vilket i ärlighetens namn är åtminstone två delar för mycket. God journalistik är inte att mjölka max ur en historia, det är att berätta den sammanhängande, logiskt och så långt och länge som historien kräver.
Telemarketers är en illa genomförd dokumentärfilm med en udda, charmig, rolig och underhållande huvudfigur som misslyckas kapitalt med det han föresatt sig – att avslöja ett omfattande bedrägeri och ställa de ansvariga mot väggen.
Ashoka är ytterligare en sidoberättelse i raden av nya historier om enskilda figurer i Star Wars sagan. Vi har tidigare sett The Mandalorian och Bobba Fett och nu är det alltså dags att stifta bekantskap med en före detta Jedi.
Disney har, sedan de betalade 43 miljarder för rättigheterna till Star Wars även lanserat Obi-Wan Kenobi och Andor – miniserier om figurer som finns med i det stora urvalet av enskilda i George Lucas epos. Disney har även lanserat en rad animerade filmer och kortfilmer och nu kommer alltså Ahsoka Tano, gestalt av Rosario Dawson – en före detta Jedi-krigare som vi såg för första gången i i Star wars Rebels och som även dök upp i The Mandalorian.
Imperiets fall
Ahsoka utspelar sig efter Imperiets fall och den tidigare jedi-krigaren leterar efter den mytomspunne försvunne amiralen Thrawn som sägs vara i livet, gömd i exil. Med sig har Ahsoka också lärlingen Sabine Wren (Natasha L. Bordizzo) som är som alla andra lärlingar, bångstyrig med stark egen vilja och inget förtroende för auktoriteter. Serien är skapad av Jon Favreau och Dave Filoni som Disney ofta brukar anlita för den här sortens uppdrag. Jon Favreau ligger som bekant bakom succén The Mandalorian men övriga serier av den här typen har inte blivit de succé som Disney hoppats på.
The Mandalorian blev en succé mycket tack vare Pedro Pascal i huvudrollen och en ung, söt Yoda. Bobba Fett slog inte ann hos publiken på samma sätt trots att prisjägaren var en av de mest uppskattade figurerna i långfilmerna. Andor skiljer ut sig i den här skaran av tv-serier i det att den är en långt mer socialrealistisk. Som tittare får du en inblick i, och du får följa, hur folk verkligen lever – inte bara sitta och titta på någon som svingar laservärd och en massa häftiga specialeffekter.
Jobba med
Ashok landar nånstans mitt emellan filmerna och tv-serierna men den lyfter aldrig riktigt. Ska du skilda en person i det stora galleriet av olika personer i den här rymdsagan så bygger det på att historien har något att säga och Rosario Dawson har inte fåt så mycket att jobba med – en karta som måste hittas, ett gäng skurkar som försöker sätta käppar i hjulet så en bångstyrig härlig som gör som hon vill. Jo, vi har det det förut, mer vän en gång och mer än en gång i sagan om Star Wars.
Grundproblemet med alla dessa tv-serier, tecknade filmer och långfilmer är att magin gått förlorad. Hemligheten med Star Wars var att det inte kom en ny film varje år – du fick vänta innan du kunde se fortsättningen på sagan. Nu försöker Disney mjölka ur det som går att mjölka ur rättigheterna och det är ett risktagande av stora mått därför att om du inte har något att berätta så faller allt till marken i en rykande helg av specialeffekter. Obi-Wan Kenobi räddade av att Ewan McGregor kom tillbaka i rollen, The Mandaloran av en ung, söt Yoda medan Bobba Fett misslyckades därför att historien helt enkelt inte var tillräckligt bra. Andor sticker ut i sin socialrealism och vinner av det skälet men Ahsoka är en upprepning och det är inte Rosario Dawson – historien är helt enkelt inte tillräckligt bra för att berättas. Slutresultatet blir en okej tv-serie, ett stycke häftig underhållning som räddas av specialeffekter.
