Richard Montañez sökte jobb efter jobb men med det efternamnet och som mexikan så var hans tjänster inte efterfrågade på den amerikanska arbetsmarknaden. Till slut fick han en chans som städare och vaktmästare Frito Lay, tillverkare av chips, popcorn och andra tilltugg.
Frito Lay tillverkade då produkter anpassade för vita amerikaner och företaget gick knackigt. När Richard Montañez (Jesse Garcia) egen fabrik och arbetsplats hotades av nedläggning så hotades inte bara hans jobb och försörjning utan även alla hans vänner riskerade att bli arbetslösa. Då föddes idén med Flamin’ Hot Cheetos – hett kryddade snackas som var anpassade för en helt ny målgrupp – sydamerikaner som gillade hetta.
Intresserad
Richard Montañez försökte få företagsledningen intresserad genom att gå via de officiella kanalerna men då skulle han passera en rad vita, medelålders män som inte gillade ett en enkel vaktmästare blandade sig i deras jobb. Han greppade därför telefon och ringde högste chefen direkt Roger Enrico (Tony Shalhoub) som insåg att den passionerade mexikanske städaren faktiskt kunde vara något på spåren.
Richard Montañez fick en chans att skapa sina heta, kryddade Flamin’ Hot Cheetos men produkten blev inte en succé förrän han och hans vinbär tog till en rätt okonventionell reklammetod. Cheferna i bolaget, mellancheferna, ville nämligen fortfarande inte släppa in en enkel vaktmästare i sina led.
Flamin’ Hot Cheetos blev en succé och förändrade en hel bransch och idag finns det kryddstarka snacks överallt.
Den amerikanska drömmen
Flaming hot är den amerikanska drömmen och hela filmen är amerikanskt tillrättalagd för att passa in i den bilden men vad är det för fel med en film där någon faktiskt lyckas? En riktigt gammal klassisk ”feel-good” rulle som slutar lyckligt?
How to create a sex scandal är en verklig historia om hur barn manipuleras, ett rättssystem som låter sig manipuleras och hur samhällets svagaste inte kan försvara sig utan enskilda hamnar i fängelse i flera år för en helt igenom uppdiktad historia.
Nyheten slår ned som en veritabel bomb i den lilla staden Mineola i Texas – tre barn berättar om hur de utnyttjats sexuellt på en swingersklubb. För att skapa en skandal så behöver du – en manipulativ fostermamma, en handfull lättpåverkade unga barn, några godtrogna brottsbekämpande poliser, en domare som kastar ut sunt förnuft och logik med badvattnet och några juryer som är fast beslutna att skydda oskyldiga barn till varje pris.
Dupera
Då kan du lyckas att dupera ett helt rättsväsende, skicka flera enskilda i fängelse i flera år, trots att de är oskyldiga och du kan också se till att en av de oskyldiga dör i fängelse innan han kommit ut i friheten – huvudsakligen därför att han glömdes bort i hela mediacirkusen.De anklagade var nämligen samhällets svagaste de med missbruksproblem som lever ett liv på samhällets skuggsida. De som ingen bryr sig om.
Hela rättsfallet fick namnet Mineola Swingers Club och handlar om en fostermamma som hävdar att tre av henne barn blivit utsatta för sexuella övergrepp på en swingersklubb i Mineola, Texas. En Texas Ranger, lokal poliskår, bistår med förhör, som till stora delar leds och styrs av styvmamman och de inspelade förhören med barnen kan tjäna som en uppslagsbok i hur du absolut inte förhör någon, i synnerhet inte barn. De vuxna förhör barnen i timmar, lämnar ledtrådar, är tydliga med vilka svar de vill ha och pressar barnen tills de får de berättelser de vill ha – bevisen på övergreppen.
Rättegång
Det hela går till rättegång, trots avsaknad av teknisk bevisning, inga DNA-spår, inga vittnen – ingenting utöver barnens berättelser. Här borde hela cirkusen ha stoppats – om det hade funnits en domare med integritet, sunt förnuft och en domare som hade upprätthållit domareden men det gjorde det inte. De oskyldiga döms till långa fängelsestraff varav en av dem dör i fängelse.
Den som nu tror att detta är unikt för USA och att det vara skulle kunna hända i USA kan tilläggas att det har hänt här i Sverige också – förra gånger. Thomas Quick duperade advokater, åklagare och rättsmedicinska experter samtidigt som han fick åka landet runt och stoppa i sig psykofarmaka. Fallet Kevin är ett annat exempel där två bröder, då fem och sju år gamla pekades ut som skyldiga till att ha dödat på fyraårige Kevin. Även där finns flera timmar med videobandet material som visar hur polisen fick bröderna att säga det de ville att de skulle säga för att kunna säga att fallet var löst.
Jan Stocklassa har gått igenom Stieg Larsson, den kände författarens arkiv om Palmemordet och det så kallade Sydafrika-spåret. Det här är ännu en dokumentär, i en närmast oändligt lång rad av dokumentärer, som driver en egen tes om en konspiration, en mörkläggning och om en helt annat mördare än den så kallade Skandiamannen som Palmeåklagarna ansett är den mest sannolika gärningsmannen.
De flesta utredningar av den här typen, privatspanare, journalister och författare, som står utanför rättsväsendet, lider av samma problem som när den riktiga utredningen drevs av Hans Holmér, som helt saknade erfarenhet av mordutredningar, en låsning vid en tes, en förmodad mördare och sedan en jakt på att samla bevis som stöder denna tes. Det är en förbannelse som kan leda rätt men som alltför ofta leder fel och som antingen slutar med en lite väl fantasifull konspirationsteori eller så strandar den när utredningen inte går att driva vidare längre.
Fälla
Det är en fälla och en förbannelse som alla som jobbar med utredningar känner till. Speciellt om du ska driva en utredningen helt förutsättningslöst. En utredning där du måste jobba utan att driva en tes för att kunna plocka in all information. Något som är betydligt lättare sagt än gjort och inte minst så är det mycket svårt att ägna dagar, månader och kanske år att leta efter bevis i en viss riktning för att sedan inse att du nått en återvändsgränd. Det du jagat finns inte eller så hittar du uppgifter som slår omkull hela din tes.
Jan Stocklassa berör, flyktigt, detta problem för att sedan dyka ned i Stieg Larssons arkiv som driver en och samma tes – Sydafrikanska underrättelseagenter mördade Olof Palme för hans och socialdemokraternas stöd till den sydafrikanska befrielserörelsen ANC. Som teori betraktat så är det utan tvekan så att apartheidregimen ville bli av med en av sina mest högljudda kritiker, Olof Palme. Motivet kan knappast ifrågasättas men bevisföringen har samma brister som de flesta andra spår som ska leda fram till Olof Palmes mördare – du som tittare vet inte vilken information som pekar i en annan riktning har hanterats. Pusslet läggs enligt ett förbestämd mönster – Jan Stocklassa driver en tes som många före honom gjort där allt från högerextremister inom Stockholmspolisen, Sydafrika, PKK, Christer Pettersson och Skandiamannen pekats ut som mördare.
Inget nytt
Palmemordet: Den stora mörkläggningen innehåller på den punkten egentligen inget nytt. Det finns inga nya påtagliga bevis som pekar i den riktningen förutom en massa antaganden att en utpekad mellanhand ska betraktas som en mycket lämplig mellanhand, nya intervjuer med några av huvudpersonerna som i stort upprepar det de sagt hela tiden och så uppgifter som tas tillbaka. Det är samma bollande med tider, datum, vittnesuppgifter och samma pusslande för att få teorin om att Sydafrika mördade Olof Palme.
Därmed inte sagt att Jan Stocklassas teori kan eller ska avfärdas men den ska inte heller tas för att vara sanningen. Det är en teori av många. Jan Stocklassas är också påtagligt flat som intervjuare – när han väl får en chans att sätta sig ned med en utpekad mellanhand och förmodad inblandad i mordet så tar han inte chansen att vara rak och konkret i sina frågor utan lämnar Cypern blixtsnabbt efter intervjun övertygad om att han kan sväva i livsfara. Grunden för den känslan eller det påståendet får du som tittare inte veta. Dramaturgin bygger på att Stocklassa är rädd och nervös – faktiskt inte helt klart varför.
Du hittar Palmemordet: Den stora mörkläggningen på: HBO Max
The Idol ska vara en mörk satir om hur musikvärlden hänsynslöst exploaterar och utnyttjar unga artister. TV-serien var omtalad redan innan premiären och inte minst för sina explicita sexscener som snabbt blev ett hett samtalsämne efter förhandsvisningen under filmfestivalen i Cannes. Nu finns The Idol på HBO Max – en tv-serie om exploatering som exploaterar.
The Idol är regisserad av Sam Levinson och manuset har skrivits av Abel Tesfaye, Reza Fahim och Levinson där vi får följa Jocelyn (spelad av Lily-Rose Depp), en musikstjärna som fått ett nervöst sammanbrott. Trots det fast besluten att återta sin popkrona när hon faller för Tedros (Abel ”The Weeknd” Tesfaye), en nattklubbsimpresario som också råkar vara ledare för en kult. I gruppen av människor runt Jocelyn finns också hänsynslösa agenter, managers och PR-folk som bland annat konstaterar att ”psykisk ohälsa är sexigt”. Det tar runt fem minuter in i det första avsnittet för Sam Levinson att lägga upp hela ramverket för historien under filmningen av en musikvideo. Vi ska icke sväva på målet för att veta som är de goda och vilka som är de cyniskt onda.
Problemet
Det stora problemet med The Idol är att tv-serien ska skildra hänsynslös exploatering i musikbranschen, utnyttjande av en enskild individ där metoden för att göra det är att exploatera snart sagt varje del av Lily-Rose Depps kropp, i närgångna, intima scener där skaparna av tv-serien inte drar sig för att slänga in en onaniscen för att inte missa ett enda tillfälle att visa Jocelyn naken eller nästintill naken. Exploatering medelst exploatering, dessutom så lider tv-serien av ett annat möjligen större problem – den är rätt tråkig. Lily-Rose Depp är begränsad i sitt skådespelande, antingen medvetet eller omedvetet, och hon har inte många ansiktsuttryck. Det kan också vara resultatet av regi men oavsett vilket, det blir platt, intetsägande och tråkigt.
Förhandsvisningar
Det är möjligt att The Idol tar sig, det vet vi inte för HBO bestämde efter visningen i Cannes att det inte ska bli några förhandsvisningar. Huruvida hård kritik mot TV-serien bidrog till slutet vill inte HBO kommentera men låt oss säga att det inte är uteslutet.
I en scen, sin sina försök att snärja popstjärnan, säger Tedros:
”You’ve got the best job in the world. You should be having way more fun.”
Det hade inte skadat om the Idol hade varit det också, lite mer underhållande.
Det finns ett avgörande moment i The Days, historien om kärnkraftshaveriet i Fukushima. När landets premiärminister får klart för sig att om reaktorerna förblir instabila och om det resulterar i en härdsmälta så kan en tredjedel av Japans yta bli obeboeligt i decennier och över 50 miljoner människor skulle bli hemlösa.
The Days handlar om kärnkraftshaveriet i japanska Fukushima där sex reaktorer riskerade att bli instabila och det kunde slutat i en total katastrof, fullt i nivå med Chernobyl, om inte värre. Haveriet orsakades av en serie händelser som alla var för sig slog ut delar av Fukuchimas säkerhetssystem.
I drift
Tre av verkets sex block (reaktorer) var drift när en jordbävning slig ut det yttre elnätet. Reaktorerna snabbstoppades, i enlighet med instruktionerna, men 56 minuter senare rullade en stor tsunami in och slog ut de reservgeneratorer som användes för reaktorernas kylning. Då återstod bara batterikraft och runt 50 minuter senare så fungerade inte nödkylningen längre och det ledde till partiella härdsmältor med vätgasexplosioner som följd. Världen stod inför hotet om tre härdsmältor , samtidigt.
Arbetet
TV-serien, en dramadokumentär, följer arbetet med att försöka att begränsa skadorna och få tillbaka kontrollen över de tre reaktorerna under sju dagar. Serien bygger på verkliga händelser som inträffade den 11 mars 2011, vid kärnkraftverket Fukushima Daiichi. Det finns vittnesmål från bland annat chefen för kärnkraftverket, Masao Yoshida, och olycksanalysrapporten från det privata företaget som heter TEPCO (refererat till som TOEPCO i serien) tillsammans med en rad mediarapporter.
Tv-serien är japansk och kulturellt så finns det massor som skiljer sättet att hantera en katastrof. Här finns en tydlig hierarki, en maktstruktur som till en början är ett hinder i arbetet. Politiker lägger sig i, ställer krav tills de som jobbar ute på fältet får nog och gör något mycket ojapanskt – de ber politikerna hålla käften och låta dem sköta sitt jobb. Det är strikt, tillbakahållet men ibland spricker fasaden och känslorna bryter fram bland de inblandade.
Det är ett stycke viktig nutidshistoria och även om det känns kanske som igår så inträffade haveriet i Fukushima i mars 2011. Under en vecka så stod världen och Japan på randen till en katastrof.
