Peggy (Patricia Arquette) är före detta missbrukare, kriminell och lika rapp i käften som hon är snabbtänkt. När hennes drogaffärer slås sönder efter en razzia och hennes mamma går bort så känner hon att det är dags att byta bana och hon bestämmer sig för att bli privatdetektiv.
Det här är en rapp, rolig komedi med lite djupa, mer allvarliga bottnar men i grunden och först och främst en förbaskat rolig tv-serie där Patricia Arquette verkligen tar ut svängarna – uppbackad av hennes make, Denny, (Matt Dillon), mentorn och privatdetektiven Bruce (Brad Garret). Det vore ju ingen riktig Apple-produktion om det inte vimlade av stora, kända namn. Christine Taylor, Bernadette Peters, Rupert Friend och Carmine Giovinazzo dyker också upp i High Desert.
Kaotisk
High Desert är bitvis en smula kaotisk men det beror å andra sidan på att Peggys liv är kaotiskt och när hon brer på alla sina andra problem, pengar, med att ta ett och annat svårare återfall med piller och alkohol så rätar det så att säga inte upp tillvaron. Däremot blir det rätt roligt för oss som publik för Peggy är inte logiskt, inte försiktig, diskret eller motoriskt särskilt samlad när hon är full, påverkad av piller eller båda.
I Arquettes gestaltning förvandlas Peggy Newman till en mänsklig orkan som skapar ett kaos och som ibland även lämnar en massa bråte efter sig där hon drar fram. Allt lika fokuserad på nästa steg och utan att se vare sig hinder eller moraliska och etiska invändningar. Det är full fart framåt mest hela tiden – och som sagt riktigt roligt.
Karaktärer
Skaparna av tv-serien, Nancy Fichman, Jennifer Hoppe och Katie Ford, har också ett till att omge Peggy med matchande karaktärer. Denny (Matt Dillon), är en före detta lurendrejare som är besatt av att öppna en qi gong-studio allt medan Peggy försöker bli av med honom och få igenom en skilsmässa. Hon ramlar titt som tätt över Guru Bob (Rupert Friend), ett före detta lokalt nyhetsankare som har bytt namn efter ett offentligt sammanbrott.
Det är inte synd om Michael J. Fox. Det säger han själv i filmen, dokumentären om honom själv – Still. Han har Parkinsons, en sjukdom som han lyckades att dölja i flera år.
Michael J. Fox fick de första tecknen redan 1990, innan han var 30 år fyllda. Han vaknade en morgon efter en natt av hårt festande och märkte att hans lillfinger fladdrade okontrollerat. Trots sjukdomen så spelade han in film efter film, träffade sin hustru och var en av de mest efterfrågade och mest inkomstbringande skådespelarna. Michael J. Fox var hetast på marknaden medan han gjorde allt han kunde för att dölja sin sjukdom tills han bestämde sig:
– Jag ville vara i världen inte dra mig undan från den.
Han berättade, startade en stiftelse som hittills samlat in över två miljarder dollar. Dokumentärfilmen om honom själv, av honom själv är en öppen, rak, tydlig berättelse om hur han obotlig optimist försöker döva känslorna, fly en obotlig sjukdom med alkohol till en dag då han inser att han är obotligt sjuk. Det är en stark berättelse med massor av värme och humor det allvarliga ämnet till trots. Det är en av de bästa filmerna som du kan se just nu på TV.
Utan förvarning så plockade HBO Max bort en rad stora nordiska produktioner i juli 2022. HBO redovisade miljardförluster, i dollar och ansåg sig vara tvungna att göra något – vilket bland annat innebar att en rad lovordade stora nordiska produktioner plötsligt plockades bort.
SkyShowTime gled då in och köpte rättigheterna vilket betyder att nu finns de nordiska tv-serierna och filmerna på den streamingkanalen istället.
De träffades via en dating-app, visst tycke uppstod och de bestämde för att göra något riktigt galet för den tredje träffen – de köpte billiga biljetter till Costa Rica och satsade på att umgås med varandra en helg. Det blev 79 dagar, över tre månader.
Amerikanska Khani Le and Matt Robertson fastnar inte bara på en vanlig lång träff. De blev kända på kuppen vartefter andra kunde följa deras tillvaro i Costa Rica och nu finns en dokumentär om paret på Netflix.
Normalt så undviker jag alla såna här program. Jag är inte särskilt förtjust i ”supa-på-stranden-program-med-ditt ex” eller program där idén är att tussa samman en massa udda figurer enbart för att få fram en reaktion. Det är liksom inte program som faller inom ramen för det jag brukar att titta på så jag ser inte Idol och allt vad de heter eller soffprogrammen som finns på de olika tv-kanalerna.
Restriktioner
Longest Third Date är nu inte heller ett ”sånt” program. Tvärtom så är det en fascinerande variant av ”Vem skulle du ta med dig på en öde ö?” även om valet i det här fallet inte är helt frivilligt – de blir nämligen strandsatta i Costa Rica på grund av Covid-19 och den globala pandemin. Landet och omvärlden stänger ned och flygavgång efter flygavgång stoppas. Khani Le and Matt Robertsons tillvaro går från ett lyxigt hotell till att handla om att klara sig i ett nytt land, hitta ny bostad – klara sig helt enkelt samtidigt som de i stor sett bara kan umgås med varandra på grund av alla restriktioner.
Det som skulle vara en spännande date på ett fint hotell förvandlas till vardag – så hur klarar paret det och hur klarar de att vara hänvisade till varandra?
Rosa moln
Det är ju när vardagen ska pusslas ihop med de små rosa molnen, kärleken, som många par går skilda vägar. Det nya, det himlastormande håller sig bekant inte i sig hur länge som helst och till det kommer Khani Les tidigare förhållande. De har inte varit helt lyckade och hon är skeptisk till om hon vill ge sig in i ett nytt förhållande med Matt.
Om vi bortser ifrån att det inte var ås smart att dra iväg till Costa Rica när paret nu bestämde sig för att göra det och att deras situation som strandsatt i Costa Rica är i hög grad självförvållat så är det en fascinerande berättelse om två människor som tvingas att lära känna varandra, som tvingas att slipa av sina kanter, anpassa sig och kompromissa därför att de har bara varandra.
Fungerade det då – hittade Khani och Matt varandra?
Det avslöjar jag inte – du hittar Longest Third Date på: Netflix
Lite nytt, lite gammal som du kanske har missat och så bara fem från varje tjänst – ingen lätt uppgift att ta sig ann men Magasin Macken gör ett försök – topp fem på TV.
Fotnot: Apple får med tio produktioner ty detta är trots all Macken.
White House Plumbers handlar om E. Howard Hunt och Gordon Liddy – två av nyckelfigurerna i Watergate-skandalen som slutade med att president Richard Nixon tvingades att avgå. Det republikanska partiet begick inbrott i det demokratiska partiets kontor, i det hus som givit namn till skandalen, Watergate.
Richard Nixon, som fick det mindre smickrande namnet ”Tricky Dick”, använde ”muck racking” som arbetsmetod. Leta fram skit och komprometterande information om politiska motståndare och använd den informationen för att sopa undan allt motstånd. Nixon skapade eller gav order om att skapa, Special Investigations Unit. Ett litet team som skulle användas för att leta efter läckor i den egna administrationen – och om möjligt gräva upp skit om politiska motståndare.
Rörmokarna
Howard Hunt och Gordon Liddy plockades in till gruppen som internt kallades för ”The Plumbers” – rörmokarna. Det var den här gruppen som begick inbrottet, eller inbrotten, för gruppen försökte flera gånger ta sig in i Watergatebyggnaden. När skandalen sedan briserade så förnekade Nixon med de klassiska orden ”I´m not a crook” – jag är ingen skurk.
Watergate utvecklades snabbt till en härva av lögner, band som hade raderats, stämningar, åtal och rättegångar men då hade ”Tricky Dick” redan tvingats att avgå som president.
Karaktärer
Det här är historien som leder fram dit, inbrottet, och historien om två av nyckelpersonernas familjer. det är ett försök att göra politisk satir av en politisk skandal vilket är ett litet problem – det är som om Alex Gregor och Peter Huyck inte riktigt har kunnat bestämma sig om detta är ett drama, en satir eller en komedi. Resultatet blir ett drama med komiska, satiriska inslag och med överdrivna karaktärer.
Woody Harrelson har klara komiska talanger – han kan vara riktigt rolig och det visar sig att det kan även Justin Theroux. Problemet är att de båda inte riktigt vet vilket ben de sta stå på i sin gestaltning av sina karaktärer. Nu kan Alex Gregor och Peter Huyck komma undan med att kalla The White House Plumbers för en satir och ett drama. Frågan är då varför trailern ger intryck av att handla om en komedi?
Ta istället The White House Plumbers för vad det är – en politiskt satir – och inte det trailern visar upp.
Som politisk satir däremot så är The White House Plumbers bättre av det enkla skälet att det är skillnad på satir och komedi. Problemet med The Hite House plombers är inte tv-serien i sig utan hur den marknadsför. Den är således bättre än sitt rykte och PR-avdelningen och marknadsförarna ska ha sig en ordentlig smäll på fingrarna.
