Tetris, du har med mycket stor sannolikhet spelat spelet någon gång. Det är nämligen ett av de mest spelade, nedladdade och sålda spelen någonsin och detta är den nästan sanna historien om dess utvecklare och den som till slut fick rättigheterna till spelet.
Tetris, spelet, testar spelarens förmåga att snabbt stapla grupper av rutor. Tetris skapades 1984 av den ryska utvecklaren Alexey Pajitnov, då en lågnivådatorprogrammerare vid Moskvas vetenskapsakademi. Tetris spelades, då liksom nu av unga och gamla, män och kvinnor och spelet är att av de mest sålda videospelen i historien. Det här är historien om hur spelet togs ut, utanför Sovjetunionen och hur rättigheterna till spelet köptes i ett land i sönderfall. I jakten på rättigheterna finns en rad kända, verkliga personer, för som sagt, detta är nästan den sanna historien.
Gorbatjov
Här finns Nintendo Co. President Hiroshi Yamauchi, den skamfilade brittiska mediemogulen Robert Maxwell och den sovjetiska ledaren Mikhail Gorbatjov. Fokus ligger på Henk Rogers, en holländsk-amerikansk affärsman som fick vad han trodde var auktorisation att sälja spelet i Japan efter att ha fått en titt på spelet under Consumer Electronics Show.
Rogers, spelad av den walesiske skådespelaren Taron Egerton, åker från land till land i en kamp för att behålla sin andel i Tetris, med sitt intecknade hem, äktenskap och familj i potten. Längs vägen utvecklar han en vänskap med Pajitnov, spelad av den ryske skådespelaren Nikita Efremov. I verkliga livet blev paret också affärspartners och driver nu Tetris Co., den exklusiva licensgivaren för varumärket.
Pengar
Under de nästan 40 åren sedan Tetris uppfanns har spelet sålts i mer än 520 miljoner exemplar över hela världen och laddats ner över 615 miljoner gånger bara på mobila enheter. Rättigheterna var, och är värda miljarder. I filmen framgår det tydligt att rättigheterna såldes och köptes – utan att säljaren egentligen hade några rättigheter att sälja. Sen såldes rättigheterna igen, och igen tills någon plockade fram alla de kontrakt som var inblandade. Alla de här turerna med avtal, ett Sovjetunionen i sönderfall där enskilda försänker sko sig på affärerna uppges vara riktiga. Dramatiken med biljakter genom Moskva för att at sig ut ur Sovjetunionen med underskriven avtal kanske ändå inte riktigt så dramatiskt som i filmen men det är ju en film och det är underhållning.
Som det senare fungerar Tetris. Det är inget amerikanskt våld med skrikande bildäck, skjutande och stor dramatik utan lite mer ska vi kalla det vanligt våld. Det är inte specialeffekter pang och dunder men ändå – rätt underhållande, välspelat, välgjort och det är inte det sämsta att underhålla en publik – inte det lättaste heller.
En dag så står den där, mitt i butiken, i det lilla samhället Deerfield. En maskin som ska kunna förutsäga allas verkliga potential. Ingen tror riktigt på maskinen, till en början men sen börjar saker att hända.
Dusty är 40 år gammal, lärare, lyckligt gift med sin highschool-kärlek men ’är han på rätt plats i livet – har han gjort det han borde, har han sett och uppnått sin fulla potential?
Maskinen
Dusty tror inte på maskinen men när andra i det lilla samhället Deerfield förverkligar sina drömmar, köper motorcyklar och tar för sig av livet så börjar Dusty att undra om han har uppnått sitt livs fulla potential. Detta är en varm, humorfylld tv-serie om livet, våra drömmar och varför vi inte alltid förverkligar dem. En annan fråga som ställs i de tio avsnitten, som bygger på MO Walshs roman från 2020 är om det finns något sådant som för mycket kunskap och hur mycket sanning mänskligheten kan bära. Är maskinen en befrielse eller en elektronisk Pandoras ask?
Franklin Saint (Damson Idris) är en intelligent, ambitiös ung man i Los Angeles som säljer marijuana för att dryga ut kassan men som en dag, mer av en tillfällighet, ser en möjlighet att tjäna de riktigt stora pengarna.
Han kommer i kontakt med en israelisk knarkkung och ger sig in i droghandel på en helt ny nivå och med stora pengar involverade. Snowall som nu är inne på avslutningen och sin sjätte säsong är historien om hur crackepidemin startade i Los Angeles och USA, sommaren 1983. Tv-serien hade premiär 2017 och den har hyllats av kritikerna men också fått viss kritik därför att den har sagts greppa över lite för mycket. Det är en stor samling figurer som kommer att passera och som kommer att fylla ut historien så det gäller att hänga med.
Mejslar
Serien är skapad av ”Boyz n the Hood”-regissören John Singleton som både kan och som älskar sitt Los Angeles, den södra delar av staden speciellt. Snowfall mejslar snabbt t flera olik karaktärer, individer, som vi får följa och det är uppenbart, tidigt, att deras vägar kommer att krossa, förr eller senare. Gustavo ”El Oso” Zapata (Sergio Peris-Mencheta), brottare, vars storlek och muskler används i maktkriget inom en familj som slåss om droghandeln, Teddy McDonald (Carter Hudson), CIA-agent, som tänker tjäna knarkpengar för att finansiera Contras och dottern till en knarkkung, Lucia Villanueva (Emily Rios) – för att nämna några.
Persongalleri
Snowfall är på alla sätt en mycket välgjord tv-serie. Här finns musiken, bilarna, kläderna – allt från inledningen av 1980-talet. Det är välspelat och trots ett persongalleri som är mycket stort så faller ingen utanför ramen. Det är möjligen det som kan hållas mot Snowfall – det är peridovis lite väl många figurera att hålla reda på. TV-serien hade vunnit på att vara något lite mer fokuserad.
Snuskigt rik skitstövel har barn överallt som tävlar i att vara skitstövlar, bortskämda sådana. Den äldste är en osäker, obeslutsam uppblåst stropp. En yngre förmåga bara rent allmänt störig och irriterande.
Känns det igen?
Dallas, Dynasti hette föregångarna. Sedan dessa så har upplägget, grundhistorien upprepats oräkneliga gånger – även före Dallas och Dynastin.
Succession
Så kommer Succession, kritikerna går i spinn och jag tänker – äntligen en riktigt bra tv-serier. Jag börjar att se Succession och det tar ett avsnitt innan jag börjar att skruva på mig. Historien känns igen, den är alltför välbekant. Intrigerna sätter fart och alla är sådär vidrigt, snuskigt rika, bortskämda och världsfrånvända. Brian Cox är som alltid lysande liksom Shiv Roy. Resten av barnaskaran, kusiner och allt vad det är ger jag inte fem spänn för. Hustrun, Hiam Abbas är sympatisk men jag ger upp, lägger tv-serien åt sidan.
Ny säsong
Det kommer en ny säsong och jag försöker med att par avsnitt till men det går inte. Jag tycker inte illa om någon ska personerna men de röster liksom inte – inte utöver de ovan. Jeremy Strong, äldsta sonen, har svårt att leva upp till förväntningarna – lätt att förstå med tanke på att Brian Cox, pappan, som sagt generellt är en idiot. En duktig affärsmän men tämligen hänsynslös och en snubbe som kickar en gammal vän och medarbetare efter 30 år utan att blinka. NI vet, en sån.
Jag förstår alla inslagen, jag ser det utmärkta skådespeleriet men likafullt, jag orkar bara med några avsnitt till innan jag lägger Succession åt sidan igen.
Så kommer sista säsongen och det sitter folk i två och är uppspelta. Succession är det bästa sedan skivad formfranska säger de som vet, kritikerna och jag tänker att ”det är då själva …”, nu ska jag ta mig igenom tv-serien, alla säger ju att den är bra.
På teknikerspråk så har jag ett kompabilitetsproblem. Jag ser inte, förstår inte och kan inte ta till mig Successions storhet. Det går bara inte.
Adam Lawrence har gjort en blixtsnabb karriär inom MI6, den brittiska underrättelsetjänsten. En dag dyker det förflutna upp i form av Kara, en rysk spion som han delar ett komplicerat förflutet med. Samtidigt så tvingas han ta över rollen som chef för MI6.
Treason är till skillnad från The Night Agent (också Netflix) välspelad, välregisserad med ett fungerande manus – och fungerande skådespelare. Adam Lawrence (Charlie Cox) tvingas ta över som chef för MI6 sedan hans chef Sir Martin Angelis (Ciarán Hinds) förgiftats, frågan är då av vem. samtidigt dyker hans förflutna upp i form av Kara (Olga Kurylenko), tidigare rysk spion. Det är en invecklad spionhistoria, brittisk vilket är ett kvalitetsmärke, där du inte kan lite på någon – alla spionerar på alla.
Historia
Det är också en historia som inte håller ihop, riktigt, Treason har sina brister, allt är inte helt trovärdigt men i brist på annat på en streamingtjänst som annars numera mest tycks bjuda på supande ungdomar på stränder, tävlingar där du ska gissa på bakverk och massproducerad B-film så står Treason ut därför att det är en anständig, helt okej spionhistoria.
The Last of Us och The Mandalorian fortsätter att ligga i topp när det handlar om tv-serier. Ted Lasso har börjat att klättra och på filmsidan är det fortfarande Everything Everywhere All at Once som gäller.
Han kommer i kontakt med en israelisk knarkkung och ger sig in i droghandel på en helt ny nivå och med stora pengar involverade. Snowall som nu är inne på avslutningen och sin sjätte säsong är historien om hur crackepidemin startade i Los Angeles och USA, sommaren 1983. Tv-serien hade premiär 2017 och den har hyllats av kritikerna men också fått viss kritik därför att den har sagts greppa över lite för mycket. Det är en stor samling figurer som kommer att passera och som kommer att fylla ut historien så det gäller att hänga med.
