Nästan tre decennier efter att Rage-viruset först bröt ut är Danny Boyle och manusförfattaren Alex Garland tillbaka i samma värld. 28 Years Later tar vid långt efter de tidigare filmerna och försöker både knyta ihop historien och ge serien en ny riktning.
Handlingen kretsar kring pojken Spike och hans familj, som lever i en isolerad enklav långt från de smittade. Deras vardag är hårt reglerad, men samtidigt präglad av en viss rutin och trygghet. När den tryggheten slås sönder dras de rakt in i en kamp för överlevnad där både lojalitet och moral sätts på prov.
Filmen blandar snabba, intensiva actionscener med långsammare partier som bygger stämning. Några scener är förvånansvärt vackra för en zombiefilm, med öppna landskap och ljussättning som nästan får en drömlik känsla. Andra är brutala och obehagliga, som en sekvens där en zombie föder barn – en scen som garanterat kommer att diskuteras.
Skakiga kamera
Boyle använder samma skakiga kamera och intensiva klippning som i de tidigare filmerna, vilket ger närvarokänsla men ibland gör att det är svårt att hänga med. Musiken är effektiv och bidrar mycket till spänningen, särskilt i de mest kaotiska sekvenserna.
Karaktärerna är mer blandade. Vissa, som Spike och hans närmaste, är trovärdiga och lätta att engagera sig i. Andra känns mer som funktioner i handlingen än som riktiga personer, vilket gör att vissa scener tappar tyngd. Slutet är dramatiskt och lämnar utrymme för fler filmer, men väcker också frågor som inte besvaras.
Brister
28 Years Later är inte utan brister, men den lyckas ändå leverera både spänning och några minnesvärda ögonblick. För fans av de tidigare filmerna finns det gott om igenkänning, men också tillräckligt nytt för att det ska kännas relevant. Det är inte ett perfekt avslut, men en fortsättning som visar att serien fortfarande har liv kvar.
28 Years Later (Film – 2025) Genre: Skräck / Thriller Regi: Danny Boyle Manus: Alex Garland Huvudroller: Jodie Comer, Aaron Taylor‑Johnson, Ralph Fiennes (och Cillian Murphy som exekutiv producent samt cameo) Premiär: 20 juni 2025
Kan ses som: hyr/köpfilm
Jurassic World Rebirth försöker återuppliva den storslagna känslan från de första Jurassic Park-filmerna, men resultatet landar i en blandning av välgjord underhållning och bekanta genvägar. Det största problemet är att vi har sett allt förut, flera gånger.
Filmen introducerar ett helt nytt persongalleri och låter dem bära handlingen utan att luta sig mot tidigare huvudroller. Scarlett Johansson spelar Zora Bennett, en operativ expert som tillsammans med en paleontolog, en kapten och en familj strandad på fel plats ger sig ut på en riskfylld expedition. Uppdraget är att rädda genetiskt material från dinosaurier för medicinsk forskning, men expeditionen förvandlas snabbt till en kamp för överlevnad när muterade arter gör entré.
Känns det bekant, som en upprepning?
Visuellt är filmen en imponerande upplevelse. Specialeffekterna håller hög klass och flera av dinosaurierna, särskilt de nya hybriderna, känns både hotfulla och fantasifulla. Regin håller ett högt tempo och actionscenerna är välkoreograferade, vilket gör att filmen sällan känns långsam.
Samtidigt är det uppenbart att manuset inte når samma nivå som det visuella. Dialogen är stundtals platt och många scener följer välbekanta mönster från tidigare delar i serien. Den som söker djupare karaktärsutveckling eller ett originellt grepp lär bli besviken.
Levererar
Jurassic World Rebirth levererar det den utlovar, knappt: ett påkostat dinosaurieäventyr med högt tempo och publikfriande action. För den som vill ha en nostalgisk resa tillbaka till serien kan det vara tillräckligt, men för andra kan avsaknaden av nyanser och överraskningar göra att filmen snabbt bleknar i minnet.
Det här är en repris, en sämre kopia och en historia som berättats alltför många gånger.
Fakta
Premiär: 8 augusti 2025
Regi: Gareth Edwards
Manus: David Koepp
Medverkande: Scarlett Johansson, Jonathan Bailey, Mahershala Ali
Genre: Action/Äventyr/Sci-fi
Längd: 2 tim 17 min
Åldersgräns: 11 år
Visas i Sverige: Bio och digitalt köp/streaming via SF Anytime
Det finns filmer som bränner sitt krut redan i förtexterna. Andra bygger långsamt upp en stämning, hittar en rytm och landar i något minnesvärt. The Pickup, Prime Videos stora actionkomedisatsning med Eddie Murphy och Pete Davidson, är ingen av dem.
Den startar med buller och bång – en brokig kupptrupp, ett till synes idiotsäkert rån och ett par oväntade vändningar – men lyckas aldrig riktigt få publiken att bry sig om vad som händer härnäst.
Tim Story, som tidigare regisserat allt från Ride Along till Think Like a Man, försöker här kombinera högoktanig action med rapp dialog och komiska sidospår. På pappret är det en lockande kombination: Murphy som den luttrade transportföraren Russell, Davidson som den impulsive kollegan Travis och Keke Palmer som Zoe – en driftig och oberäknelig kuppledare, men där pjäserna är rätt placerade, saknas den motor som ska hålla berättelsen rullande.
Pete Davies tillåts spela över på ett synnerligen irriterande sätt och sen finns det uppenbara regimissar som är lika störande. I scenerna där paret åker bild, och det gör de ofta och länge, så är Davies körsätt minst sagt livsfarligt. Han tittar på Murphy i långa dialoger, tittar inte på vägen vilket gör att du hela tiden sitter och funderar på när paret ska dundra i en annan bil på vägen.
Tempot
Det största problemet är annars tempot. Filmen växlar mellan stillastående scener som mest verkar vänta på nästa replik, och actionscener som känns rutinmässiga snarare än upptrappande. De bästa ögonblicken uppstår när skådespelarna släpps fria att improvisera, särskilt mellan Murphy och Davidson. Där glimtar det till av något som hade kunnat bli en film med energi och självdistans.
Keke Palmer är det tydligaste undantaget från filmens slentrian. Hon lyckas ge Zoe både charm och oförutsägbarhet, och hennes närvaro skapar ett driv som ofta saknas i övriga scener. Tyvärr får hon inte tillräckligt mycket att arbeta med – manuset är fullt av idéer men tömt på konsekvens, och karaktärsutvecklingen är minimal.
Visuellt håller The Pickup god standard, med välpolerade miljöer och en produktion som aldrig ser billig ut. Men i slutändan hjälper det föga när berättelsen haltar. Actionscenerna bockar av genrens checklistor utan att sticka ut, och humorn känns mer som enstaka skratt än ett genomgående tonläge.
Murphy
Eddie Murphy är fortfarande en av komedins mest karismatiska röster, men här är han märkligt passiv. Istället för att äga varje scen glider han undan, och låter berättelsen tappa fokus.
The Pickup är därför en film som aldrig blir dålig nog att avfärda helt, men inte heller bra nog att minnas. Den fungerar som bakgrundsunderhållning en trög söndagskväll, men är långt ifrån det lyft Prime Video sannolikt hoppades på. Med en mer fokuserad regi, ett tajtare manus och en tydligare ton hade det kunnat bli något helt annat – något som förtjänade både stjärnornas närvaro och publikens tid.
Premiär: 6 augusti 2025
Regi: Tim Story
Medverkande: Eddie Murphy, Pete Davidson, Keke Palmer, Eva Longoria
Genre: Actionkomedi
Längd: 1 timme 34 minuter
Plattform: Prime Video
Alien: Earth på Disney+ är den första serien i Alien-universumet som tar berättelsen ner till jorden. Handlingen är förlagd till år 2120, några år före Ridley Scotts originalfilm, och introducerar en värld där mäktiga företag styr utvecklingen, syntetiska livsformer lever sida vid sida med människor och nya tekniska experiment förändrar gränsen mellan biologiskt och artificiellt liv.
Serien följer bland andra Wendy, en hybrid mellan människa och syntet, som befinner sig i centrum när ett kraschat rymdskepp för med sig den fruktade xenomorfen till vår planet. Premissen ger både utrymme för klassisk Alien-skräck och för en bredare utforskning av teman som identitet, makt och mänsklighetens framtid.
Påkostad
Visuellt är Alien: Earth påkostad och genomtänkt. Miljöerna sträcker sig från neonupplysta stadsgator och korporativa högkvarter till klaustrofobiska interiörer och frodig, hotfull natur. Scenografin och de praktiska effekterna förstärker närvarokänslan, och designen av xenomorphen känns trogen originalfilmerna samtidigt som den är uppdaterad för dagens bildspråk.
Tonmässigt balanserar serien mellan långsamt uppbyggd spänning och plötsliga, intensiva skräcksekvenser. I sina bästa stunder skapar den en krypande oro som ligger kvar länge efteråt. Vissa avsnitt stannar upp för att ge plats åt filosofiska dialoger och karaktärsutveckling, andra drivs framåt av ren action och överlevnadskamp. Tempot kan därför upplevas ojämnt, men det ger också variation och djup åt helheten.
Nav
Skådespelarinsatserna är överlag starka. Sydney Chandler ger Wendy en blandning av styrka och sårbarhet som gör henne till seriens känslomässiga nav. Birollerna fylls av komplexa figurer vars lojaliteter och motiv förblir osäkra, något som förstärker den paranoida stämning som är typisk för Alien-franchisen.
Alien: Earth är varken en renodlad återgång till originalets skräck eller en actionfylld uppföljare i stil med Aliens. Den är något annat – en blandning av dystopisk science fiction, karaktärsdrama och kroppsskräck. Serien tar risker genom att väva in existentiella frågor mitt i sin mörka underhållning, och även om alla idéer inte landar perfekt, är ambitionen tydlig och välkommen.
Resultatet är en serie som förnyar Alien-världen utan att förlora dess DNA. Den kommer sannolikt att tilltala både trogna fans och nya tittare som söker välgjord, intelligent science fiction med ett tydligt drag av skräck.
Faktaruta
Titel: Alien: Earth
Plattform: Disney+
Premiär: 13 augusti 2025
Antal avsnitt: 8
Genre: Science fiction, skräck, drama
Tidsperiod: 2120, prequel till originalfilmen Alie
Huvudroll: Sydney Chandler
Regi och skapare: Noah Hawley
Kan ses på: Disney+
Slut på film- och tv-serier att titta på? Sett allt och är på jakt efter något nytt?
Här Magasin MACKEN bjuder på riktigt bra serier och filmer som du kanske har missat.
Det börjar med en skandal. En presskonferens, kamerablixtar och en politiker som tvingas be om ursäkt för otrohet och maktmissbruk. Bredvid honom står hans fru, stilla och samlad. Hon heter Alicia Florrick och hon är seriens verkliga huvudperson – även om det dröjer ett tag innan hon kliver fram ur sin makes skugga.
The Good Wife är ett drama som förenar det juridiska med det politiska, men också det privata med det offentliga. Varje avsnitt rymmer en rättegång, men bakom förhandlingsborden pågår ett annat spel – ett som handlar om makt, lojalitet och överlevnad. Serien fångar känslan av att varje beslut har en kostnad, och att inget förblir oskadat när ambitionen tar överhand.
Hustru
Alicias resa från plikttrogen hustru till självständig maktspelare är kärnan. Julianna Margulies gestaltar henne med en precision som gör varje nyans synlig: tvekan, beslutsamhet, sårbarhet och kyla. Runt henne finns ett persongalleri som är mer än sidokaraktärer – Christine Baranski som den eleganta och slipade Diane Lockhart, Archie Panjabi som den gåtfulla och farliga Kalinda Sharma, Josh Charles som den charmiga men oberäkneliga Will Gardner. Tillsammans skapar de en dynamik som driver serien framåt med konstant spänning.
Serien vågar vara politisk utan att bli predikande. Den tar sig an frågor om integritet, teknikutveckling, sociala rättigheter och den gråzon där juridik och politik möts. Tonen är intelligent men aldrig otillgänglig, berättandet skarpt utan att tappa värme.
Det som lyfter The Good Wife över mängden är hur den lyckas hålla flera nivåer levande samtidigt: spänningen i rättssalen, intrigerna på advokatbyrån, de personliga relationerna och det större politiska spelet. Det är en värld där lojalitet kan bytas bort för en fördel, där vänskap prövas mot ambition, och där sanningen är lika förhandlingsbar som ett avtal.
Ethos
Slutet är lika modigt som resan dit. Istället för att ge publiken ett prydligt avslut väljer serien en öppen, nästan obekväm ton. Det är inte en brist – det är en konsekvens av seriens hela ethos. Här finns inga sagor, bara berättelser om människor som försöker vinna utan att förlora sig själva.
The Good Wife är tv-drama på hög nivå – intelligent, välspelat och oförutsägbart. Det är serien som visar att nätverks-tv, när den är som bäst, kan mäta sig med vilken prestigeproduktion som helst.
Fakta
The Good Wife
Land: USA
Genre: Drama
Skapare: Robert King, Michelle King
Originalkanal: CBS
Antal säsonger: 7
Antal avsnitt: 156
Sändningsperiod: 22 september 2009 – 8 maj 2016
Huvudroll: Julianna Margulie
Kan ses i Sverige: SkyShowtime
Det finns något fascinerade med att tvinga sig igenom en riktigt usel film och då menar jag inte en B-rulle, en C-rulle utan en av de där riktigt dåliga kopiorna av en storfilm, som kastar in namn och som lägger merparten av budgeten på trailern.
I brist på annat (det regnade ute) så föll valet på Arctic Armageddon, som du hittar på Amazon Prime Video, men se den inte. Du får inte tillbaka tiden du slösat bort och det här är ett cineastisk haveri av episka proportioner. Det är så dåligt, på alla plan, skådespelare, manus, hela historien, scenografi – om du kan kalla draperier av plast för scenografi.
Efter en jordbävning under vatten så sjunker världens temperatur, snabbt och nu står hela jordens hopp till att en ubåt lyckats peta ned en bomb i kratern djupt under istäcket. Varför temperaturen sjunker och varför en bomb ska fixa allt är petitesser som manusförfattarna inte brytt som att förklara. De slänger in en geolog, som befordras till amiral därför att det kan snubben, Secretary Carter (Patrick Labyorteaux), som leder räddningsoperation göra ”i ett krisläge”.
Geologen, Dr. Rebecca Woods (Lindsey Marie Wilson) tar sig till ubåten och dess kapten, Price (Joe Finfera) som nu alltså ska ta sig in under isen, ta sig fram till kratern och få ned en bomb i hålet, en K-bomb. Ni fattar en riktig, rejäl bamsig K-bomb!
Kryckor
Dialogen går på kryckor och du serveras scener med höjdpunkter som:
– Hittar du dit?
Frågan ställs av kaptenen när geologen ska gå iväg för att göra vad geologer nu gör. Till saken hör att de alltså är på en ubåt där minst 50 % av tänkbara riktningar är spärrade av naturliga skäl. Du kan gå framåt, eller bakåt.
Joe Finferas insats kan sammanfattas med ”Damage Report” som han säger otaliga gånger medan han trycker in en knapp på väggen som han talar i, för det vet ju att att kommunikation på en ubåt görs via knappar i en vägg. De knappar sitter strax intill vippbrytarna som styr alla torpeder och strax intill de billiga kontorsstolarna där navigatören och den som håller i ratten och styr sitter. Behöver jag tillägga att miljön och scenografin inte är övertygande?
Det finns inga radarskärmar, inga skärmar alls faktiskt de som utger sig för att styra ubåten sitter och tittar rätt in i väggen (jo, på riktigt).
Kisar
Kaptenens skådespeleri inskränker sig annars till att han kisar. Varför du behöver göra det i en ubåt under vatten?
Ubåts-scenografin slås dock av den korridor, som de som styr hela operationen av outgrundlig anledning måste färdas via medan de slår på och slår av och flyttar någon slags värme kablar som ska värma dieseln – fråga inte. Korridoren består av plastskynken och skyddsdräkterna, som ska skydda mot praktiskt taget allt, framför allt den livsfarliga kylan är så tunna att du ser kläderna under.
Hur det går – jodå, bomben spränger hålet och hela världen är en glad operett.
Finns det då ingenting som är bra?
Jo, drönarsekvensen i inledningen när de flyger in över spegelblankt vatten, mot en båt som inleder filmen – den scenen är ganska vacker men det är också allt, så ska du se det filmen har att erbjuda som höjer nig något över resten så de de 20 första sekunderna, sen kan du slå av.
