Historien om Brendan “Paddy” Finucane är filmstoff av högsta klass. En ung irländare som lämnar hemlandets neutralitet bakom sig, ansluter sig till RAF och blir en av de yngsta wing commanders under andra världskriget. Det är Biggles – på riktigt.
The Shamrock Spitfire berättar Brendan “Paddy” Finucanes historia med respekt och känsla för det visuella, men lyckas aldrig riktigt förvandla den till det storverk den kunde ha blivit.
Filmens styrka ligger i huvudrollen. Shane O’Regan gestaltar Finucane med en blandning av ungdomlig övertygelse och inre tvivel som känns äkta. Hans närvaro gör att publiken engageras, trots att manuset är lite tunt och dialogen något kantig. Karaktärsrelationerna – särskilt konflikten med fadern – antyds snarare än utforskas, vilket gör att de mer känslomässiga partierna aldrig får full effekt.
Luften
När filmen däremot tar till luften höjer den sig flera snäpp. De digitalt skapade luftstriderna är vackert komponerade och för tankarna till målade krigsaffischer från 1940-talet. Det finns en poetisk, nästan målerisk kvalitet i hur striderna framställs, vilket ger filmen en egen identitet bland andra krigsdramer. Luftstriderna är riktiga och de har förelagts digitalt, liksom hela filmen för att få samma ton, och det skapar en alldeles speciell känsla.
Rent berättarmässigt saknas dock djupet som hade kunnat ge The Shamrock Spitfire verklig dramatisk tyngd. Filmen skrapar på ytan av Finucanes kamp mot både krigets fasor och de fördomar han möter som irländare i brittisk uniform. Det gör att historien ibland känns mer som en hedervärd hyllning än en intensiv inblick i hans liv.
Sevärd
Trots detta är filmen sevärd. Den lyfter fram en hjälte som länge stått i skuggan, gör det med respekt och en tydlig vilja att berätta hans historia för en ny publik. Det är en film som kanske inte når stratosfären – men som håller sig stadigt i luften och påminner oss om mod, uppoffringar och vad det innebar att trotsa sitt öde under krigets mörkaste dagar.
Titel: The Shamrock Spitfire Genre: Krigsdrama Regi: Dominic Higgins, Ian Higgins Medverkande: Shane O’Regan, Chris Kaye, Emily Outred Speltid: 1 timme 48 minuter Premiär: 2024 Kan ses på: Amazon Prime
Frida Söderlund tycker att vi män har det jobbigt, att manligheten är i kris. När hon ger sig ut på en jakt efter någon slags sanning och svar – så landar hon på samma planhalva som Andrew Tate och Jan Emanuel och det är onekligen är journalistisk saltomortal av det mer ovanliga slaget.
Tesen är att man har det jobbigt för att kvinnor tar för mycket plats, ställer för många krav och det här bevisas av Frida Söderlunds bekantskapskrets, det som händer på X, TikTok och andra delar av Internets avlopp, de sociala medierna sutkanter. Influencern Benjamin intervjuas, som berättar att han tar anabola, tränar som ett svin för att ”män ska vara monster” och att han kan leva på sin Youtube-kanal.
Jaha, så det är alltså den moderna mannen – han det är synd om?
Monstermannen
Jan Emanuel får lägga ut texten och berätta om hur en man ska vara, ty det vet han, monstermannen. Han blir också Frida Söderlunds ciceron när näste man det är synd om ska intervjuas – Andrew Tate.
Redan efter första avsnittet så skrattar jag högt flera gånger, fast det här är ju ingen komedi, tror jag.
Frida Söderlund samlar ihop en massa klipp på unga tjejer som berättar varför de hatar, ogillar män, varför män är korkade, varför vi inte behövs och hennes tes här att allt det här påverkar oss män – så därför är det kanske lite synd om oss. Vi är i kris.
Kan ingen vettigt funtad man, eller människa, lära alla de här männen med en alltför stor offerkofta att bara scrolla förbi?
Grävt upp
Lika lite som jag förstår varför Frida Söderlind grävt upp de här neandertalarna för att göra dem till representanter till män, som har det svårt, så förstår jag inte poängen med att intervjua dem.
Vi vet vad de tycker:
Män ska vara män så fan ta alla bögar, bisexuella och alla män som inte är 100 % hetero
Det vore önskvärt som kvinnan kunde lära sig att hålla käften och snabbt bege sig tillbaka till köket, spisen och föda barn
Det var fan så mycket bättre förr
Så långt kan jag hålla med Frida Söderlund – det är synd om de här männen som vill styra utvecklingen tillbaka till runt 1850. Det är synd om dem därför att resten av världen har gått vidare och det är ju aldrig roligt att bli kvar på perrongen, med biljetten (eller något annat), i handen.
Horisont
Från min horisont, som en äldre man, konstaterar att jag att de är männen tänker, för mycket och de bryr sig för mycket om vad andra tycker. Framför allt så har de alldeles för trånga skor, alternativt överdrivet känsliga tår. Du vet, snöflingor.
Jaha, som en tjej tycker att män inte behövs, på TikTok – på vilket sätt påverkar det dig som man och varför måste du dunka i dig anabola steroider och se ut som en broiler för det?
Visst kan de här grottmännen få komma till tals, inte tu tal om det, men varför ska jag vara med och betala för det via min skattsedel?
För anledningen kan väl ändå inte vara att servera Sverigedemokraterna ett smörgåsbord, där deras åsikter och synpunkter serveras utan störande motfrågor, nej det kan jag aldrig tro.
Det är ju ändå Public Service. Fast ändå, jag fattar inte vad detta är, varför det har gjorts och vad det är serien vill berätta?
Verklighet
Det blir lite verklighet när Frida Söderlund reser norrut och landar i Gällivare hos ett gäng med unga killar som gör det folk gör mest. De jobbar, festar till ibland, har lite svårt att prata om känslor (vem har inte det?), de tycker inte alls att kvinnor eller feminismen har tagit för mycket plats och de ser inte ut att känna sig hotade heller. De käkar inte anabola, de slåss inte och de tycker inte att tjejer är underlägsna.
Det verkar inte särskilt synd om dem. Kanske är det för att allt det där andra, monstermännen, Benjamin, Jan Emanuel och Andrew Tate inte är verkligheten?
I så fall förstår jag ännu mindre av vad Frida Söderlund vill säga och vilket pris vi män fått betala.
Madrid, 1991. Femtonåriga Verónica försöker kontakta sin döda pappa med ett ouijabräde. Något svarar – men det som kommer tillbaka är inte vad hon väntat sig.
Filmen bygger på ett verkligt fall där en tonårsflicka dog under oklara omständigheter efter en seans. Regissören Paco Plaza, känd från [REC], låter skräcken växa fram i vardagen – i betongtrapphus, kökslampors sken och barnens viskningar.
Mest skrämmande
Verónica har kallats en av de mest skrämmande filmerna på Netflix, och det med viss rätt. Det handlar inte om plötsliga chockeffekter utan om en krypande känsla som inte släpper taget. Här är det inte monstret i garderoben som skrämmer – utan tystnaden i rummet när du vet att något redan står bakom dig.
Jag brukar inte blir rädd för filmer och jag anser mig inte vara lättskrämd men det här är verkligen en mycket otäck film som spelar på alla dina känslosträngar på ett sofistikerat sätt så att även den enklaste måltid kan bli något mycket skrämmande.
Imponerande
Sandra Escacena gör en imponerande debut som tonåringen som långsamt slits mellan ansvar och panik, medan vardagen fortsätter runt henne som om inget hänt. De unga syskonen tillför både värme och hot – deras närvaro förstärker fasan.
Med skickligt foto, genomtänkt ljuddesign och ett subtilt manus är Verónica en skräckfilm som stannar kvar långt efter eftertexterna. Den påstår inte att den är störst eller blodigast – bara att något är väldigt, väldigt fel, och det räcker.
Titel: Veronica Genre: Skräck Regi: Paco Plaza Land: Spanien Språk: Spanska Längd: 1 timme 45 minuter Premiär: 2017 Huvudroll: Sandra Escacen Kan ses på: Netflix
En småstad i 1920-talets England skakas av anonyma brev med grovt språk, och i centrum står två kvinnor: Olivia Colmans präktiga Edith och Jessie Buckleys frispråkiga Rose. Wicked Little Letters bygger på en verklig historia – men låter satiren ta över.
Wicked Little Letters balanserar mellan mysig periodmiljö och en frän ilska. För bakom de vitsiga replikerna döljer sig en skarp kommentar om kvinnors rättigheter, patriarkal makt och hur lätt det är att göra någon till syndabock – särskilt om hon är fattig, högljudd och har rött läppstift.
Olivia Colman gör ännu en gång en briljant insats som kontrollerad martyr med rädslor som pyr under ytan, medan Jessie Buckley sprakar av karisma som den vulgära Rose. Mellan dem står Anjana Vasan som den lågmälda polisen Gladys Moss – en figur som får växa i takt med att berättelsen utvecklas.
Fel kvinna
Wicked Little Letters använder ett tidstypiskt mysterium för att diskutera något större, men gör det med glimten i ögat och en stadig dos brittisk svärta. Det är både underhållande och provocerande – särskilt när handlingen når sitt rättsliga klimax. Det är också en film som vågar göra det uppenbara roligt: att ord kan vara farligare än handling, särskilt om de kommer från fel kvinna.
Titel: Wicked Little Letters Regi: Thea Sharrock Medverkande: Olivia Colman, Jessie Buckley, Anjana Vasan Premiär: 2024 Genre: Drama, komedi Kan ses på: HBO Max
I juni 2010 dödade och styckade ”Skarakannibalen” sin flickvän i parets gemensamma lägenhet i Skara. Femton år senare återvänder han till offentligheten – inte genom en rättsprocess eller granskande intervju, utan som huvudperson i HBO:s dokumentärserie Evil Lives Here: The Killer Speaks. I avsnittet My Father, the Cannibal ges han fritt utrymme att förklara mordet – utan motfrågor.
Dokumentären är inspelad i Sverige och bygger på ett samtal mellan mördaren och hans dotter. Hon var nio år när mordet skedde. I dag söker hon svar, och hennes frågor är raka, ibland smärtsamma, men det som borde vara en uppgörelse blir en envägskommunikation. HBO ställer inga frågor. Ingen expert hörs. Ingen journalistisk granskning förekommer.
Mördaren beskriver hur han planerade mordet i syfte att bli inlåst. Han återger i detalj hur han slog ihjäl sin partner med ett svärd, styckade och åt av kroppe. Kort därefter ringde han 112 och erkände. Han dömdes till rättspsykiatrisk vård och vårdades på Karsuddens sjukhus. I dag lever han i öppen vård med tillsyn, precis det han säger att han ville uppnå med sitt brutala mord.
Offret
Offret, visas i bild. Hon nämns vid namn, men hennes berättelse stannar där. Ingen i hennes närhet hörs. Ingen får beskriva vem hon var eller vad som gick förlorat. Hennes liv är närvarande – men passivt. Det är mördarens perspektiv som formar avsnittet, och hans röst som dominerar.
HBO Max släpper fram en brutal mördare, erbjuder honom en stor, bred plattform för att rationalisera, ursäkta och ge en bild där det var offrets fel att hon blev mördad. I vad som bara kan klassas som spekulativ dynga, utan motfrågor, så visas pliktskyldigast en text som motsäger den version som serveras tittaren.
Ansvar
Dottern bär ensam det journalistiska ansvar produktionen borde ha tagit. Hon försöker förstå sin pappa utan att förlåta honom. Hennes berättelse rymmer både ilska, sorg och styrka. I svensk media har hon senare beskrivit hur hon i dag arbetar med att hjälpa andra barn som vuxit upp i liknande tystnad. Hennes insats i dokumentären förtjänar respekt – men kan inte ursäkta att HBO abdikerar från sitt uppdrag.
The Killer Speaks är en spinoff till Evil Lives Here, producerad av amerikanska Red Marble Media. Serien bygger på bekännelser från dömda gärningspersoner, ofta utan motröst eller utomstående perspektiv. Kritiken mot formatet har funnits länge. Det här avsnittet gör inget för att bemöta den. I stället låter HBO en dömd kannibalmördare berätta sin historia – utan att ställa en enda vettig följdfråga och det är motbjudande.
Titel: Evil Lives Here: The Killer Speaks – My Father, the Cannibal Plattform: HBO Max Premiär: Juli 2025 Brott: Mord och styckning i Skara, juni 2010 Dom: Rättspsykiatrisk vård Nuvarande status: Lever i öppen vård i Sverige Producent: Red Marble Media Finns på: HBO Max
Av hänsyn till de inblandade och för att inte ge mördaren extrapublicitet så publicerar Magasin Macken inga bilder ur dokumentären.
Drygt trettio år efter originalet återvänder Adam Sandler till golfbanan som den argsinte Happy Gilmore. Uppföljaren har kallats både onödig och oväntad, men faktum är att Happy Gilmore 2 lyckas bättre än många andra nostalgisatsningar. Det är inte stor filmkonst – men det fungerar som underhållning.
Berättelsen tar vid när Happy, numera pensionerad och något mindre ilsken, tvingas återvända till sporten han svor att aldrig röra igen. En ny generation golfare – varav flera är influencer-profiler snarare än atleter – provocerar fram hans vrede, och plötsligt står han där igen: med sin ikoniska hockeyinspirerade golfsving och en orimlig vilja att vinna.
Sandler
Adam Sandler spelar med ett större självmedvetande än i originalet, men håller fast vid rollfigurens barnsliga aggression och totala brist på social kompetens. I andra roller syns bland andra Christopher McDonald, som gör comeback som den nu åldrade Shooter McGavin, samt nya stjärnskott som försöker ge filmen viss relevans för TikTok-generationen. De lyckas bara delvis – men det är inte heller poängen.
Regin är effektiv men anonym. Visuellt känns filmen som en Netflix-komedi från 2020 snarare än en stor bioproduktion, och det märks att mycket spelats in snabbt och billigt. Dialogen bjuder kanske inte på några stora, skratt men fungerar, hyggligt, som underhållning
Tramsigt
Happy Gilmore 2 är, likt sin föregångare, varken subtil eller särskilt elegant, men filmen är medveten om sin egen dumhet och lutar sig med självironi mot det som en gång gjorde figuren populär: en obalanserad underdog som slår tillbaka. Det är tramsigt. Det är barnsligt. Det är kul, i alla fall halvkul.
Betyg
Titel: Happy Gilmore 2 Regi: Kyle Newacheck Medverkande: Adam Sandler, Christopher McDonald, Kelli Berglund, Jalen Brooks Premiär: 2025 Genre: Komedi/Sport Speltid: 1 tim 43 min Visas på: Netflix Sverige
