Barndomsvännerna Ray Driscoll och Manny Carvalho, tycker sig ha hittat det perfekta sättet att hanka sig fram som småkriminella. De klär ut sig till DEA-agenter (narkotikapoliser) och gör beslag, släpper langarna med en varning och behåller knarket och pengarna.
En dag ”slår” de till mot en knarkarkvart och hittar en stor mängd narkotika och langare som är av en helt annan sort än de är vana vid. Ray Driscol (Brian Tyree Henry) och Manny Carvalho (Wagner Moura) har plötsligt både knarklangare, DEA och FBI efter sig. Det perfekta brottet är inte så perfekt längre och de som jagat smålangare är nu själva jagade.
Tungviktare
Dope Thief bygger på boken med samma namn av Dennis Tafoyas som kom 2009. Manus har skrivits av Peter Craig och känner du igen namnet så kan det bero på att han skrev manus till ”The Batman”, ”Top Gun: Maverick” och ”The Town” – inga små, obetydliga filmer som synes. Regin står en tungviktare för – Ridley Scott som är känd för mycket, bland annat för att ha skapat den ikoniska reklamfilmen från 1984 för Apples räkning. Scott har annars regisserat The Gladiator II, flera av Alien-filmerna och Napoleon.
Spännande
Tunga namn vilket gör att förväntningarna skruvas upp och Dope Thief lever upp till dem. Det är en alldeles utmärkt välspelad, välgjord och inte minst spännande thriller. Bristen ligger i att serien ibland har lite svårt att balansera komik mot thriller och drama. Det blir en smula förvirrande att först se en längre scen med komiska inslag och sedan nästa scen med brutalt våld.
Det ska tilläggas att Ridley Scott har regisserat ett avsnitt men producerat hela tv-serien.
764 är ett nätverk, sammansatt av flera löst sammansatta mindre grupper och de har uppmärksammats för en rad våldsamma, brutala våldsdåd som riktats mot slumpmässigt utvalda offer.
Uppdrag Granskning har lyckats att ta sig in i nätverkets chatrum och kan avslöja att det finns flera svenska medlemmar i 764, en del av dem drivande. Nätverket delar barnporr med varandra, publicerar bilder och videor på minderåriga i sina digitala mötesplatser. Inom grupperna finns också enskilda som dömts för överfall och grov misshandel av slumpmässigt utvalda offer.
Någon bestämmer sig för att knivhugga 82-årige “Lennart” när han är på väg hem med sin rullator. En Flashbacktråd tar upp jakten på gärningsmannen. När polisen slår till visar det sig att det är ett barn som begått dådet. Varför? Händelsen kommer att binda samman Sverige med en internationell rörelse som är ute efter död och kaos. Del 1 av 3.
Jag ska erkänna det – jag hade väldigt svårt för Mythic Quest efter den första säsongen. Möjligen berodde det på felaktiga förväntningar på en tv-serie om en spelstudio men Mythic Quest är en tv-serie som vunnit, över tid, och nu kommer Side Quest, en så kallad spinoff.
För att summera – jag gillade den första säsongen och fick nog efter den andra säsongen för att hitta tillbaka till Mythic Quest under säsong tre.
Denna spinoff, Side Quest, är skapad av av samma personer som skapat Mythic Quest – Ashly Burch, John Howell Harris och Katie McElhenney.
Utanför spelstudion
Miljön är den vi känner till och Side Quest börjar på vid premiären av ”Song and Dance”. Vi för följa en karaktär som vi redan känner, Derek Waters i rollen som art director Phil. Här dyker även Ian Grimm (Rob McElhenney) upp men det ändå inte riktigt som i Mythic Quest. Phil är nämligen. på semester med tålmodiga och allt mer frustrerade flickvän (Anna Konkle), vilket är en miljö utanför kontoret och spelstudion. Just detta faktum bildar lite av en röd tråd i Side Quest – det finns ett liv utanför spelstudion.
Mer av samma
Nu är det ju så med spin-offs att det i det närmaste är ett grundkrav att du måste gilla huvudserien, för spin-offs är som tillägg och expansioner för dataspel – det är är mer av samma. Det är samma upplägg, samma karaktärer, samma ton, samma atmosfär möjligen då, som här, i lite andra miljöer.
Det kan ses som ett försök att mjölka lite till ur en succé men det kan också sluta med att det som skulle vara en spin-off blir huvudnumret. TV-serien Bosch med Titus Welliver i huvudrollen togs emot hyggligt av tv-publiken men när polisen Harry Bosch lämnade jobbet som polis, blev privatdetektiv i en spin-off så blev den tv-serien populärare än huvudserien.
Inte lyckas
Nu lär Side Quest inte lyckas med den förvandlingen och utvecklingen (gissar jag) därför att det är ”mer av samma” utan att för den skulle vara tradiga upprepningar – som i fallet med komedin Frazier där hela grundhistorien var två uppblåsta, inskränkta och småkorkade bröder som gjorde bort sig i situationer där vilken normalbegåvad invid som helst hade rett ut saken utan minsta lilla problem. Har du däremot något hårt och långt uppkört därbak och tror du tror dig vara bättre än andra så kan det skapas komik – om, du inte bygger upp allt, alla händelser och allt innehåll på samma grundförutsättning vilket var fallet Frazier som borde ha lagts ned långt innan serien skrotades och den borde aldrig ha återupplivats.
Side Quest lär inte gå samma öde till mötes för den bygger inte på upprepningar i lika hög grad,, även om den inte får upp till Mythic Quest.
The Studio är en smått kaotisk drift med Hollywood, cheferna inom filmindustrin, närmare bestämt, och miljön är filmbolaget Continental Studios där högsta chefen sparkats efter att ha satt sprätt på en massa pengar på misslyckade filmer. Misslyckade i så måtto att ingen vill se dem.
Matt Remick (Seth Rogen) är chef, något oklart över vad och vad hans roll är, i skiktet under den näst högsta chefen Patty Leigh(Catherine O’Hara) inom Continental Studios. Efter rykten om att det ska städas ut i ledarskiktet, och att Patty Leigh kommer att sparkas så kallas Remick till den högsta chefen, Griffin Mill (Bryan Cranston). Studion har fått rättigheterna till att spela in en film om Kool-Aid, drycken, och nu ska det kontraktet rädda filmstudion vars senaste filmer floppat på biograferna.
Pulver
Matt Remick är allt annan än redo att ta över som chef men nu handlar det om att klättra på karriärstegen så han ser till att få jobbet och nu blir det han som ska skapa en publiksuccé om en dryck som görs från ett pulver. Han ska göra en ”Barbie” fast om Kool-Aid. I alla fall är det kravet från Griffin Mill.
Th Studio är en drift med hela filmindustrin, med en påhittad studio som utgångpunkt och plattform, och det är inte sällan så att när några tunga namn, kända skådespelare, samlas runt ett projekt som handlar om deras egen industri så drar det till sig ännu fler kända, stora namn och i The Studio råder det ingen brist på kända ansikten och välkända namn. Det går att roa sig med att sitta och dra ett streck för varje ansikte som du känner igen – Steve Buscemi, Martin Scorcese, Kathryn Hahn och Catherine O’Hara bara för att nämna de som dyker upp i de första avsnitten.
Ljuga
Matt Remick är alltså ingen bra chef men han har en talang och egenskap – han kan snabbt ljuga sig ur svåra situationer, vända på saker som han har gjort som annars skulle kunna utvecklas till misstag, och se till att de istället ser ut medvetna, kalkylerade, delar i en strategi – att skapa en formidabel publiksuccé om en dryck som görs med ett pulver, Kool-Aid.
Sätter du ett välskrivet manus i händerna på goda skådespelare så blir det ofta bra, till och med mycket bra och The Studio är en rapp, snabb, smått kaotisk komedi om filmindustrin. Speciellt förtjust blev jag i en den vansinnigt speedade PR-chefen Maya (Kathryn Hahn) som är en rätt elak nidbild av PR- och reklammänniskor. Hon glider in i en scen, avrättar omgivningen med några väl valda ord och glider sedan snabbt vidare som den mästare av ”oneliners” som hon är. Inte sällan i lite konstiga, förmodligen lite trendriktig kläder för alla vet ju att reklamfolk klär sig lite lustigt.
The Studio är en välgjord drift med filmbranschen och som sagt, plocka fram papper och penna och sätt ett streck för alla du känner för här är nästan alla med.
Erik Haag och Lotta Lundgren har gett sig ut på en resa där hotell med noll stjärnor och restauranger med bottenbetyg ska testas.
Första resan går till Albanien, ett resmål som få av oss kommer på tanken att besöka på semestern. Det är snarlikt upplägg och i stora drag samma koncept som ”Historieätarna” och ”Landets brunsås” – du får lite information om platsen, maten och landet blandat med omdömen om det som et nu ska sättas betyg på – i det här fallet mat och boende.
Oskulden
Du får en massa viktig sidoinformation på köpet, som att enligt uppgifter så förlorar många albanska ungdomar som oskuld nere i de övergivna miltärbunkrarna som finns lite här och var i landet.
Paret har utgått ifrån betyg och omdömen som l’ämats på nätets olika recensionssajter och genomgående letat efter hotell och mattställen med bottenbetyg. Paret testar dessutom frisörer, klädmarknader och går på date.
Underhållning
Det här är lättsam underhållning som bygger mycket på kemin mellan Erik Haag och Lotta Lundgren, som ju som bekant är gifta med varandra. Det finns en del smådråpliga situationer – som när kyparen kommer fram och berättar att ögat faktiskt går att äta på den fårskalle som ställts fram som en traditionell maträtt.
Noll Stjärnor kan ses på Max och på Kanal 5 och det är sammanlagt åtta avslutade avsnitt med olika resmål.
Kriget i Ukraina förs delvis på ett helt nytt sätt – med drönare och AI och med tekniska lösningar som kostar en bråkdel av traditionell krigföring kostar. Ukraina har utvecklats till en experimentverkstad där dödliga vapen byggs hemma hos volontärer.
Helt vanliga drönare byggs om, förses med ny, avancerad mjukvara och blir dödliga vapen som kan bära sprängmedel och fjärrstyras med kamera. I tv-serien så får vi bland annat se hur ”Vampyrens” en drönare utvecklad för att operera i mörker söker efter ryska soldater, mitt i natten.
Studenter
Den ukrainska militären har hjälp av studenter, hackare och frivilliga som bygger drönare och som utvecklar nu mjukvara för att kunna anfalla de ryska trupperna, från luften. Drönare är inget nytt inslag i modern krigföring. USA har stora drönare och obemannade flygplan som kan flyga mycket långt och bära relativt stora, tunga laster men det nya är att i Ukraina används ombyggda civila, små och stora drönare i anfallen mot ryska soldater.
De är billigare, kan snabbt byggas om och det räcker om de kan lyfta med en sprängladdning av storleken som en handgranat för att de ska kunna vara effektiva. De flyger in över stridsområden, identifierar fientiga trupper och kan sedan med stor precision släppa din dödliga last rätt ned i ett skyddsrum eller en postering.
