The Apprentice, svenska Ali Abbasis film om Donald Trumps tidiga år som blivande fastighetsmogul i New York, är inte en av Trumps favoritfilmer, tvärtom så ska presidenten uppriktigt hata filmen. Det är lätt att förstår varför – Donald Trump framställs i allt annat än i positiv dager.
Filmen startar med Richard Nixons klassiska citat ”I´m not a crook” och redan där anslås tonen filmen igenom för Donald Trump är en skurk, och han framställs som en sådan. Trump som spelas av Sebastian Stan är inledningsvis kuvad, osäker och ständigt på jakt efter faderns gillande och bekräftelse. Av en tillfällighet möter han Roy Cohn (Jeremy Strong) , en tuff, brutal advokat som lär honom tre regler:
Attackera, attackera, attackera
Förneka allt.
Erkänn aldrig ett nederlag och utropa dig alltid till segrare
Tre regler som det är tydligt att Donald Trump använder sig av fortfarande och med lögnen som verktyg och vapen.
Svin
Filmen visar Trumps utveckling från en osäker, sökande ung man som med faderns pengar i ryggen utvecklas till den han är idag – ett fulländat narcissistiskt svin. I Roy Cohn skola så utvecklas till slut studenten till att bli ännu mer utstuderad, ännu mer hänsynslös och kösmblokall än läraren. Donald Trump överger Roy Cohn när det står klart att hans advokat drabbats av HIV och AIDS och är döende av samma skäl som Trump gått fram att vara demokrat till att landa långt ut till höger ärkekonservativ. Det var ett sätt att ta sig ytterligare några steg uppåt i karriären.
Lappa ihop
Trump försöker lappa ihop förhållandet med sin gamla läromästare och advokat och arrangerar en födelsedagsfest där Roy Cohn får ett par manschettknappar i guld med diamanter. Trumps dåvarande hustru Ivana Trump (Maria Bakalova) kan dock berätta för Roy Cohn att bilder är falskt och diamanterna är kubisk zirkonia. Manschettknapparna är lika falska som Donald Trump själv.
Ali Abbassi har även plockat med fettsugningarna, den begynnande flinten som börjat att titta fram och Trumps kamp mot klockan och det egna åldrandet. I en scen finns också den våldtäkt som Ivana Trump senare berättat om så det är en allt annat än positivt bild som målas upp av USA:s nuvarande president, eller för att beskriva Trump med Nancy Pelosis ord ”Vi vet vem Donald Trump är, en fastighetsskojare från New York, vi kan hans sort”.
Running Point är en lättsam, underhållande komedi av det där amerikanska slaget med en lagom blandning av humor, värme, snabba kast och där ingenting tillåts att ta för lång tid. Det gäller att hålla kvar tittaren och underhålla.
Running Point med Kate Hudson i huvudrollen (jo, det är Goldie Hawns dotter) bygger löst, mycket löst på historien om familjen som äger Los Angeles Lakers, familjen Buss, där pappan, Jerry Buss, köpte basketlaget och byggde upp det till en dynasti i den amerikanska proffscirkusen. Efter faderns bortgång så utbröt en maktkamp om olika positioner i Los Angeles Lakers innan dotter, Jeannie Buss, till slut blev den som nu driver klubben.
Lakers
Hela den historien kan för övrigt ses på Max – Legacy: The True Story of the LA Lakers där du också hittar Winning Time: The Rise of the Lakers Dynasty – en dramatisering av historien om hur Lakers värvade storspelare som Magic Johnson, och byggde upp en av dominanterna i amerikansk basket.
I Running Point är det mer humor och komedi och mindre drama. Det är lättsmält i ett högt tempo där Kate Hudson visar att hin har minst lika stora talanger inom genren som hennes mor. TV-serien inleds med att Los Angeles Waves chef Cam Gordon (Justin Theroux) fumlar med sin crackpipa, samtidigt som han försänker att köra bil, vilket slutar med att han kör rätt in i en restaurang. Här att försöka hantera skandalen så skickas Sam Gordon till rehab och systern Isla Gordon (Kate Hudson) får abrupt hoppa in i rollen som klubbägare och chef. Förklaringen till det är enkelt – hon kan mer om basket än de övriga bröderna Sandy (Drew Tarver) och Ness (Scott MacArthur). Ganska snart dyker ytterligare en bror upp, Jackie Moreno (Fabrizio Guido) som pappan inte berätta något om för familjen.
Waves
Klubben och laget heter alltså Los Angeles Waves och har synnerligen fula tröjor, till skillnad från Loas Angeles Lakers. Det här är en tv-serie, en komedi, som är väldigt mycket lagom. Den sticker inte ut åt något håll och gör inte anspråk på något annat än att roa dig en stund – vilken den också lyckas med.
”Bättre sex” handlar om det – bättre sex och Carolina Gynning och Carina Berg ger sig ut på en resa i en värld med sex i jakt på bättre sex.
Sex är något som de flesta väljer att göra, inte prata om, men en tv-serie om sex idag väcker inte alls samma uppmärksamhet som för bara några årtionden sedan. Här är det vännerna Carolina Gynning och Carina Bergh som ger sig ut på en resa för att ta vad på det här med bättre sex, hur du får bättre sex, alltså.
Känner varandra
Gynning och Berg känner varandras sedan många år tillbaka – och det märks. Det här är två gamla vänner som pratar om det mesta, utan filter och utan att behöva ta hänsyn till den andres finkänslighet och det är också därför tv-serien faktiskt fungerar – deras dynamin där Gynning är den öppna, frigjorda medan Berg är lite mera försiktig.
Det senare visar sig ganska omgående när de båda landar på en yogamatta i Amsterdam och ska onanera i grupp. Där går Bergs gräns.
Duon går sedan vidare för att ta reda på om deras kropp (vaginan) tänder på samma saker som de tror att de tänder på, hjärnan. De är en slags forskningsresande, utforskare men frågan är om det inte går lite för fort – för vad är egentligen bra sex?
Borde inte Gynning och Berg ha rett ut den grundläggande frågan – först och innan de gav sig ut på sin resa?
För fort
Frågan ställs till folk ute på gatan men inte än så och på det hela taget så går det lite för fort. Det ska testas en massa olika saker, spel som styrs med knipövningar, dildos, yoga och en massa annat.
Kittlande?
Nja, inte mycket men underhållande när två gamla vänner fnittrar sig igenom allt de ska testa.
”Mussolini: Son of the Century” bygger på boken av Antonio Scurati och skildrar Benito Mussolinis väg till makten i Italien. Ett eko ur historiens mörka skuggor som är skrämmande aktuellt även idag.
Regissören, den dubble BAFTA-vinnaren John Wright, Stolthet & fördom (2005) och Försoning (2007), har tagit sig ann Scuratis bok och låter huvudpersonen själv, Mussolini (Luca Marinello), titta rätt in i kameran och berätta sin historia.
Historielektion
Det här är en historielektion om hur en av Europas blodigaste och mest brutala diktaturer växte fram runt en enda ledare – Benito Mussolini, som använde den egna tidningen för att lansera en politisk ideologi som bygger på ultranationalism, förtryck av oliktänkande och med ett centralt styre där alla inslag av det vi känner som demokrati avvisas. Fackföreningar är inte tillåtna och inga andra politiska partier förutom det styrande fascistiska partiet tolereras.
Central oinskränkt makt runt en enda ledare är centrala inslag i Mussolinis fascism och det finns tydliga drag och inslag av samma tankegods hos Europas högerextremistiska partier liksom i Donald Trumps program för hur USA ska styras.
Mästerlig
Luca Marinelli är mästerlig i sin gestaltning av den moderna fascismens grundare och skapare. Runt honom, i bärande roller finns Francesco Russo, Barbara Chichiarelli och Benedetta Cimatti som viktiga historiska personer – antingen som politiska motståndare eller som medlöpare.
TV-serien innehåller också en synnerligen obehaglig påminnelse om att auktoritära rörelser bara kommer att anpassa sig och spela efter någorlunda demokratiska spelregler tills de anser att de kan ta makten med våld. 1922 så vandrade Mussolini och hans svartskjortor mot Rom och tog makten trots att de i realiteten hade ett svagt parlamentariskt stöd. Inledningsvis i en allians med borgerliga partier med ganska snart gjorde sig Benito Mussolini sig av med andra politiker, gjorde sig själv till diktator, med stöd av kungahuset och den katolska kyrkan med Lateranfördraget 1929.
Du hittar Mussolini: Son of the Century på: SkyShowTime
Kraven, superskurk som blir superhjälte, och som har en duktigt taskig farsa. ”Kraven the hunter” gapar över mycket men lyckas ändå få ihop en hyggligt underhållande film, en superhjälte film, en till.
Kraven som spelas av (Aaron Taylor-Johnson) drar igång all action direkt – och det i ett sibiriskt fångläger där jägaren gett sig in för att döda en synnerligen osympatisk rysk gangster. Sedan är det dags att eta lera figuren, utveckla Kraven och berätta varför han nu är som Kraven nu är – en mördarmaskin av sällsynt effektivt slag.
Fadern
Filmen går tillbaka till ungdomsåren då han och hans bror (Fred Hechinger) hämtas av fadern, Nikolai Kravinoff (Russell Crowe). Under jakten på lejon, som ska göra män av pojkarna, så attackeras Kraven av ett lejon, skadas dödligt och räddas av en kvinna (Ariana DeBose) som häller i honom någon slags superkur. Kvinnan är dessutom en framgångsrik advokat med kontor i London. Där det även finns en riktig superskur, Aleksei Sytsevich (Alessandro Nivola) som kan förvandlas till en slags mänsklig noshörning.
Invecklat eller går det för fort?
Det är en superhjältefilm, sa jag inte det?
Det här är en valgjord actionfilm i en genre som du förmodligen älskar, eller hatar. Inför superhjältar är de flesta av oss sällan likgiltiga. Antingen gillar du det omöjliga eller så gör du det inte. ”Kraven the hunter” är en helt okej film. Den kommer inte att gå till filmhistorien som ett djuplodande epos över människans uselhet men den fungerar utmärkt som underhållning.
Meghan Markle är känd för två saker – en mindre roll i tv-serien ”Suites” och för att hon är gift med prins Harry, medlem av det brittiska kungahuset – om de nu är det i och med att de har hoppat av alla kungliga åtaganden. Hur som helst så är hon hertiginna av Sussex.
Hon är känd och är du tillräckligt känd så kan du få ett eget program i någon av alla dessa tv-kanaler för att laga mat, inreda hus, köpa antikviteter eller vad det nu kan vara för är du känd så kan du bjuda in kända vänner – som kommer att acceptera och var med. Då har du ett tv-program, billigt att spela in och i dagens stenhårda tv-värld så är den här typen av tv-serier allt vanligare.
Meghan Markle lagar alltså mat, med inbjudna vänner i ”With Love, Meghan” – på Netflix. En tv-serie som skjutits upp på grund av bränderna i Kalifornien, där Meghan Markle bor med sin prins.
Varna
Jag ska varna dig direkt – det här är en typ av tv-program som jag normalt sett mycket sällan tittar på och ännu mindre recenserar. det närmaste som det går att komma, och som jag tittat på, är Tareq Taylors ”Här är ditt kylskåp”. Jag har sett något enstaka avsnitt av en av alla dessa matdueller där inbjudan ska tävla i att laga mat och jag har sett en säsong av kockduellen – det är i stort sett allt.
Anledningen är enkel – jag gillar inte genren, inte alls.
Jag förstår nämligen inte varför kändisar ska stå och laga mat och varför deras samtal skulle vara det minsta mera intressant än någon annans matlagning och småprat. För att ha något att jämföra med så tittade jag på en klassiker i sammanhanget – matlagning med Martha Stewart. Hon ska ju vara grundaren av hela den här genren, i vart fall den som gjort matlagning i tv så populärt, har det sagts mig.
Kopia
Jag noterar också att den gamla blondinen Pamela Anderson har ett eget matlagningsprogram (som inte sänds i Sverige) med namnet ”Cooking with love”. Mat och kärlek hör uppenbarligen ihop och Meghan Markle anklagas nu för att kopierat Pamela Anderssons program men det är inte det som är mitt problem.
För det första har jag inte ens susning vilka de kändisar är som Meghan Markle bjudit in till sitt program. För det andra är småpratet oerhört ointressant. Hertiginnan är helt enkelt oerhört tråkig.
När Tareq Taylor kan prata om kryddor, berätta om minnen från sin barndom och faktiskt göra mat till ett intressant ämne så misslyckas Meghan Markle fullständigt. Tina Nordström kan prata om mat så att du sitter kvar i tv-soffan. Meghan Markle kan det inte och enda skälet till att jag sitter kvar är att jag håller på att somna.
Det är här är platt, ointressant, utan engagemang och långt ifrån Martha Stewart, Tareq Taylor, Tina Nordström och övriga program i samma genre. Det är tråkigt, långtråkigt, utdraget och bara … tråkigt.
Känner varandra
