Travis (Aaron Pierre), en före detta marinsoldat återvänder hem för att ställa borgen för sin kusin och få ut honom ur häktet och fängelset där han riskerar att attackeras av kriminella.
Han hinner knappat anlända till staden innan han utsätts för dess korrumperade poliskår. Med falska anklagelser så beslagtas alla hans pengar – som Travis nu anser att han ska ha tillbaka, snart sagt till varje pris. Det här skulle kunna sägas vara ännu en rambo-historia men regissören Jeremy Saulnier har skapat något mer än en soldat ute efter hämnd. En långsam berättarstil avbryts av ett rätt brutalt och realistiskt våld när den oundvikliga konfirmationen till slut inträffar. I botten finns rasism, korruption i en liten stad där polisen utvecklats till en stat i staten ledda av polischefen (Don Johnson).
Rambo-kopia
“Rebel Ridge” är därför mer än en rambo-kopia och en mer än bara en hämndthriller. Det är en välspelad film, ett stycke gott hantverke där våldet inte finns där som underhållning. Vpödet finns där för att det till slut är oundvikligt.
Den amerikanske hjälten, artisten och virtuosen, mot ”hands of steel”, en sydamerikansk macho-typ som hade ryktet om sig att vara bland det elakaste som någonsin klivit in i en boxningsring. Sugar Ray Leonard mot Roberto Duran i en match som slutade med två ord ”No Mas” – inget mer.
De hade mötts fem månader tidigare och då vann Duran en stenhård fight som hade föregåtts av en rad av olika uttalanden som drev upp intresset maximalt. Fem månader senare skulle båda boxarna braka samman igen och det blev en helt annorlunda match. Leonard dansade, gled undan och började till slut håna sin motståndare, tvärt emot alla råd inför matchen – reta inte Duran då slår han dig sönder och samman.
Frustrerad
I rond efter rond jagade en alltmer desperat och frustrerad Roberto Duran efter Sugar Ray Leonard som hela tiden gled undan, skickade iväg tirader av slagserie som allt oftare träffade. I den åttonde ronden hade Duran fått nog, han sträckte sina händer i luften och yttrande orden ”No Mas” – inget mer. Den tuffaste boxaren i viktklassen gav upp, gav sig och efter det har en boxningsvärlden undrat varför. I efterhand hävdade Duran att han han aldrig yttrat orden, att han plötligt drabbades av magkramp och en mängd andra försök till ursäkter.
Roberto Duran återupprättade sin karriär som boxare men Duran fick mer uppmärksamhet för att han gav upp än Leonard som faktiskt vann matchen. Den här dokumentären från sportkanalen ESPN försöker få svar på frågan och Sugard Ray Leonard reser till Panama, till Roberto Duran, för att få svar på frågan varför han gav upp.
”Those About to Die” är uppbyggd runt de brutala gladiatorspel som arrangeras för att folket i Rom ska få annat än korruption, politiskt rävspel och politiska intriger att tänka på. Det är ett sätt för makten att flytta fokus.
Those About to Die är regisserad av Roland Emmerich, som tidigare gjort filmer som Indepence Day (1996) och Day after Tomorrow (2004). Huvudrollen, som den åldrande kejsaren Vespasian, spelas av Anthony Hopkins i en storslagen, påkostad tv-serie. Serien har sin början efter kejsare Neros död, där politisk instabilitet och kaos ska hållas i schack med bröd och skådespel – gladiatorspel.
Samma tema
Storslagenheten och en tilltagen budget till trots – Those About to Diebjuder egentligen inte på något annat än liknande historier som bygger på samma tema – det romerska riket. Det är ingen Gladiator som kunde bygga upp sin historia kring en mästerlig Russel Crowe och en synnerligen avskyvärd skurk i kejsar Commodus, Joaquin Phoenix. Anthony Hopkins kan förvisso fortfarande dominera en scen på egen hand och skickligt driva historia framåt och Iwan Rheon är alldeles utmärkt som skrupelfri bookmaker men grundhistorien liknar för mycket mycket av det vi redan sett – politisk korruption, makthunger och intriger. Det blir lite för mycket sex, blod och storslagna scener på bekostnad av att faktiskt ha något bra och viktigt att berätta.
Roland Emmerich har gått i sin egen fälla – han erbjuder bröd och skådespel utan egentlig botten.
Zeus, chefsguden spelas av Jeff Goldblum, på ett sätt som bara Goldblum kan spela den högste guden, i träningsoverall. Det här är en mycket udda, annorlunda och ovanlig tv-serie. Jag kan bara inte bestämma mig om den bara är konstig, om den är snudd på briljant eller bara udda.
Ta historien om de grekiska gudarna, kasta den rätt in i vår tid, skruva allting ett helt varv och så ett helt varv till, minst, så börjar du närma dig Kaos. Zeus, (Jeff Goldblume), lever lyxliv på toppen av Mount Olympus med sin syster/troféhustru Hera (Janet McTeer), fruktbarhetens gudinna. Sonen, Dionysos (Nabhaan Rizwan), njutningens gud, är förbannad på farsan som inte lyssnar, som inte tar honom på allvar, så han drar ned till jorden för att ta för sig av allehanda njutningar. Vin, kvinnor (och män) och sång.
Rörigt
När Riddy, Eurydike, (Aurora Perrineau), dör och skickas ned till dödsriket, så skickas hon utan det viktiga myntet för att ta sig över floden Styx. Hennes make Orfeus, (Killian Scott), har plockat åt sig myntet vid hennes begravning och med hjälp av Dionysos så deltar Ofeus i en tävling där förstapriset är att du får hämta tillbaka en död – Eurydike. Det är precis så rörigt, udda och konstigt som det låter men alls inte utan underhållningsvärde.
Det är utan tvekan kreativt men lite utdraget, lite väl många stickspår och sidohändelser som darr iväg med historien. Kaos hade mått bra av lite mindre kaos, lite kortare avsnitt och en lite mer avskalad historia men jag blir som sagt inte riktigt klok på tv-serien – det är antingen en fyra eller en två i betyg. Min mor säger alltid att du alltid vinner på att vara snäll så då är jag väl det då.
The Idea of you handlar om ung pop-pojke som möter äldre konst- och galleriägaren – en kulturkrock och ålderskrock – omöjlig kärlek. Historien är inte särskilt originell vi har sett massvis med filmer på samma tema men ändå, det här är en söt liten film.
Anne Hathaway spelar Solène, ägare till ett galleri. Hennes värld är tonårsmammans och konstvärlden. Av en ren tillfällighet så möter hon sångaren och tonårsidolen Hayes Campbell (Nicholas Galitzine), utan att veta om vem han är inledningsvis. Tycke uppstår men det är inte helt enkelt att vara 40 år i en värld fylld med tonåringar. Det blir en kulturell ålderskrock och även en krock intellektuellt. 40-åringar brukar inte ha riktigt samma intressen som 20-åringar för att uttrycka det enkelt.
Vass udd
Hela historien hade mycket väl kunnat ramlat platt till marken och blivit så pinsamt att inte den största kudde i världen hade räckt till men Hathaway och Galitzine navigerar skickligt undan minor, kobbar och skär ledda av regissören Michael Showalter. Det blir aldrig platt, klyschigt eller pinsamt utan tvärtom trovärdigt och som sagt lite sött och en smula oförargligt även om det förekommer vassa spikar mot dagens skvallerpress, sociala medier och allt vad det medför i form av jakt på enskilda människor.
The Idea of You får vackert finna sig i att jämföras med Notting Hill – även om det där handlar on en hollywoodskådis som får ihop det med en bokhandlare. Det här är en söt liten film, helt okej och varför ska inte en kvinna i 40 års åldern få ha sin egen lilla medelålderskris och kasta sig ut i vad andra säkert skulle kalla dumheter?
Vi män köper ju motorcyklar och det är faktisk ännu dummare.
Kevin Costner vänder nu tillbaka till västern, nybyggarland och den miljö där firade stora truimfer med ”Dansar med Vargar”. Horizon är ett stort epos, fyra filmer på sammanlagt 12 timmar, och en berättelse om nybyggarna som kom till ett land där det redan bodde människor, infödda som betraktade landet som sitt. Det är en historia om blodiga konfrontationer, kärlek och nybyggare.
Det här är Kostners livsprojekt och han har betalat stora delar av produktionskostnaden själv och hoppat av tv-succén Yellowstone – för att få filma och göra Horizon. När Kevin Costner gjorde ”Dansar med Vargar” 1990 så var egentligen allting fel, en västern på tre timmar var ingenting som experterna trodde skulle gå hem på bio. Filmen vann 7 Oscars och har vunnits sammanlagt 55 olika prestigefyllda priser och det visade sig att en lång västern var precis det biofolket ville se.
Vänder tillbaka
Jag vet inte om det är därför Kevin Costner nu vänder tillbaka till ämnet, samma ämne men Horizon är ingen ny ”Dansar med Vargar”. Det är en ambitiös satsning på att berätta historien om hur USA befolkades och hur vita drev undan ursprungsbefolkningen, en viktig del av USAs historia. Det här är Kostners cineastiska arv, det han vill lämna efter sig, en 12 timmar lång berättelse om människor i ett vilt land.
Berättandet är långsamt. Varje scen får breda ut sig, varje dialog och i den här första delen så tvingas soldaten Trent Gephart (Sam Worthington) rädda livet på en till skara nybyggare som inte har förstått att det som de betraktar som sitt land redan befolkats av apacher som har samma uppfattning. Den amerikanska armén skildras här som något försiktiga, diplomatiska med förståelse för apachernas syn på sitt land. På den andra sidan försöker apachernas hövding hålla samman sin stam och inte släppa loss unga hetsporrar som vill driva bort inkräktarna, nybyggarna, med brutalt våld. Det är inte riktigt så vi är vana vid att se de båda sidorna skildras.
Vapen i handen
Kevin Costner själv spelar Hayes Ellison som dras in i ett bråk om en ung kvinna. Ett bråk som avgörs med vapen i handen, vilken kanske kan ses som en förklaring till att det är inte sällan är så tvister avgörs även idag i USA. Horizon är som sagt en ambitiös satsning på att berätta en historia som är väl värd att berätta men det går alldeles för långsamt i vissa scener och som betraktare och publik så tappar du fokus mellan varven då samtalen tar lite för lång tid och scenerna är lite för långa. Det är samma långsamma tempo som ibland avbryts av blodiga konfrontationer innan berättelsen återgår till det långsamma igen.
Det går dock inte att ta ifrån Costner att det är välgjort, tidstroget, påkostat och ett genuint, gott, och professionellt hantverk frågan är bara om historien håller för fyra tre timmars filmer?
