Ta allt från Mad Max, lägg till ännu mer röd öken, ännu fler galningar på motorcyklar och kasta in ännu en galning, Dementus, så har du Furiosa – A Mad Max Saga. Det blir för mycket, för enkelt, för förutsägbart och till och med en smula tröttsamt.
Furiosa (Anya Taylor-Joy ) rövas bort som barn, är nära att befrias av hennes mor som dödas av motorcykelgalningar anförda av Dementus (Chris Hemsworth). Furiosa uppfostras i detta mordiska rövarband som under sina resor tvärs och kors över den röda öknen, Wasteland, till slut stöter på galningen från den tidigare filmen Immortal Joe.
Slutet
Där har du grundhistorien – allt det som sedan spelas upp är gammal skåpmat. Det är tankbilar, motorcyklar, hemmabyggen och ombyggda fordon som åker längs milslånga raka vägar medan de slåss med varandra. Har du sett en Mad Max-film så har du sett den här typen av biljakter och det är problemet med Furiosa – vi har sett allting förut, vi vet hur det kommer att sluta och resten blir en tämligen utdragen resa mot slutet. Det är som killarna i Nike-reklamen – Been there Done that!
Filmen kom redan 2008 och bygger på boken av Jeanne DuPrau från 2003. På bio floppade filmen vilket gjort att den blivit lite bortglömd men det är en liten pärla som du hittar på streamingtjänsterna.
I generationer har människorna i den underjordiska staden City of Ember haft tillgång till ljus och värme men nu börjar stadens stora transformator att visa tydliga tecken på att ge upp. Människorna lever under jord sedan de ställt till med en miljökatastrof ovan jord och de som en gång byggde staden har också sett till att de fått med sig information för hur de en gång tar sig upp till ytan igen. Allt förvarat i en liten låda som ska kunna öppnas 200 år efter det att staden konstruerades.
Låda
Lådan har gått i arv mellan stadens olika borgmästare men när den sjunde borgmästaren dör så kommer lådan på avvägar, dess betydelse faller i glömska och samtidigt så börjar lamporna i staden att fladdra och blinka.
Det här är en storfilm med en imponerande skara skådespelare – Saoirse Ronan, Harry Treadaway, Bill Murray, Mackenzie Crook, Martin Landau, Mary Kay Place, Toby Jones och Tim Robbins. Filmen producerades av bland andra Tom Hanks och sågs som en av det årets riktigt stora filmen men den floppade om sagt. Den drog bara in drygt 17 miljoner dollar med en budget på 55 miljoner dollar.
Feel-Good
Trots biofloppen – det här är en underhållande, varm film som amerikanarna brukar kalla för en ”feel-good” film. Det är en film för hela familjen, om de vuxna är med och barnen inte är alltför små (minst skolåldern). Det är en film om tre undgomar Doon, Lina och Poppy som med stor envishet visar på en helt annan väg mot framtiden och budskapet är glasklart – vi borde lyssna på de unga.
Milf (Mother I’d Like to Fuck) är ett begrepp inom sex och porr idag sedan ordet användes i komedin American Pia, 1999. Det lär vara det vanligaste sökordet på porrsajterna av idag och det står för en äldre, självsäker, erfaren kvinna. I den här lätt skruvande norska komedin är är huvudpersonen Lene (Mariann Hole) inte självsäker eller särskilt erfaren. Samlivet med maken Lars (Trond Fausa Aurvåg) har gått i stå sedan en tid tillbaka.
Lene har ett välbetalt jobb på en reklambyrå medan maken Lars är advokat. Övre medelklass, väletablerade i samhället med andra ord. En dag meddelas att reklambyrån köpts upp och helt plötsligt så blir Lene överflödig, så vad ska en kvinna i medelåldern försörja sig på i framtiden?
Buna
Efter några glas vin för mycket så tar hon några lite avslöjande bilder och publicerar dem på ”InsideFans”, en social webbplats som har stora likheter med Only Fans. Lene upptäcker då att det finns rätt gott om män som kan tänka sig att betala för att få se mer av henne. Hon lanserar då ”Milf of Norway” och tar bilderna iförd en norsk nationaldräkt, en buna. Det blir hennes gimmick.
Hon får hjälp av influencer-experten Emrik (Kim F. Jørgensen) som gör att hon tar ut svängarna alltmer och konceptet är därmed etablerat – hon är lättporrstjärnan Milf of Norway i folkdräkt.
Milf of Norway tar inga genvägar. Det är tämligen ofiltrerat och inte bara lätt skruvat utan också här och var pinsamt i varierande grad. Det är inte alltid utvik och fotograferande går riktigt som tänkt nämligen. Det här är Max första norska tv-serie och det är en varm, rolig, underhållande tv-serie om ett aktuellt fenomen, Milf.
