Filmen Hammarskjöld är filmen om diplomaten, människan och privatpersonen Dag Hammarskjöld. Mikael Persbrandt gör en mästerligt rolltolkning i regi av Per Fly i en välgjord, välspelad film med en internationell ensemble.
Dag Hammarskjöld var FN:s generalsekretare från 1953 fram till dess att han förolyckades i en flygplanskrasch i Nordrhodesia i september 1961. Utredningen kom fram till att det var en olycka men senare undersökningar hävdar att det var ett mord. Planet sköts ned.
Annan tid
Filmen utspelar sig i en helt annan tid där de tidigare afrikanska kolonierna försökte frigöra sig från Belgien, Storbritannien, Frankrike och övriga länder som styrt och exploaterat kontinenten. Unga, sköra demokratier har i stort sett bara FN som de kan lita på för något slags beskydd och de har en förkämpe i Dag Hammarskjöld, generalsekreterare, utbildad jurist och nationalekonom och toppdiplomat.
Utåt var Dag Hammarskjöld obeveklig i sitt stöd till Afrika men privat så hade han tvivel, inte minst till sin egen förmåga och han var starkt ifrågasatt, inte minst från dåvarande Sovjetunionen och från de forna kolonialstaterna. Filmen ger svar på två frågor – Dag Hammarskjöld mördades och han var homosexuell även om han hela tiden levde ensam. Det ska tilläggas att det alltså inte finns några säkra bevis vare sig för det enda eller det andra påståendet men Per Fly, regissören, har tagit ställning.
Apa
Dag Hammarskjöld är en ensam människa. Han lever ett stilla liv vid sidan av det mycket offentliga arbetet som FN:s generalsekreterare. Det enda sällskapet tycks vara en tam apa och hans betjänter och personal. I stort sett hela filmen utspelar sig under Kongokrisen då landets slet sönder av inbördeskrig och där USA och Sovjetunionen valde att ställa sig på olika sidor. Mellan 1960 och 1965 beräknas närmare 100 000 människor ha dödats i striderna i landet.
Filmen går igenom världshändelserna, fram till dess att Dag Hammarskjöld omkommer i en flygolycka – eller om det var ett mord. Den skildrar Hammarskjöld i rollen som chef, som privatperson och alla hans tvivel. Regissören over Fly har tagit sig via konstnärliga friheter. Dag Hammarskjölds barndomskamrat Per Levin existerar inte utan är en sammanställning av flera personer ur Dag Hammarskjölds bakgrund. Det är som sagt en helt annan tid och Hammarskjöld var en världskändis på ett sätt som vi inte ser idag bland politiker och världsledare. Betyget är en trea men en väldigt stark sådan.
The Acolyte utspelar sig ungefär 100 år före händelserna i den första delen av Stjärnornas krig – i en mera fredlig tid.
Det här är ännu en historia i den till synes ändlösa raden av sidohistorier om figurerna i Star Wars-världen. The Acolyte kommer efter ”The mandalorian”, ”The book of Boba Fett”, ”Obi-Wan Kenobi”, ”Andor” och ”Ahsoka”. Alla i varierande grad framgångsrika som delar i den värld som skapades av George Lucas som som Disney betalade en smärre förmögenhet för några år sedan.
Mekaniker
The Acolyte utspelar sig i en mera fredlig tid, runt 100 år innan den första Star Wars-filmen, Star wars: Episod 1 – Det mörka hotet”, i slutet av det som de riktigt insatta rymdnörderna kallar High Republic-eran. I centrum av berättelsen – den före detta padawanen/lärlingen Osha (Amandla Stenberg). Hon skulle ha blivit en Jedi men lämnade sin träning ofullbordad och tar nu på sig mer eller mindre riskabla jobb som mekaniker. När hennes dubbelgångare mördar en Jedi så blir det Osha som blir anklagad för brottet.
Starka kvinnor
The Acolyte är en mordhistoria och en historia om starka kvinnor men den saknar den storslagenhet som hör till en science fiction film eller tv-serie. Andor lyckades spela i det mindre formatet, utan storslagna rymdcenter men Acolyte gör det inte. Därmed inte sagt att tv-serien trots det inte är ett stycke god underhållning. Det är en rätt ordinär tv-serie för att ingå i Star Wars, lite lågbudget och ett slags mellanting mellan Star Wars och Star Trek – inte så påkostat och stort som vi blivit bortskämda med men den duger ändå som underhållning.
Mixa ett bra manus som bygger på en god bok, kalla in en tvserie-räv av bästa märke, ladda upp med goda skådespelare, en tillräcklig budget och du får en av årets bästa rättegångsdramer på tv. Presumed Innocent med Jake Gyllenhaal i huvudrollen i regi av David E. Kelly är en fempoängare, ett spännande rättegångsdrama av bästa märke.
Rusty Sabich (Jake Gyllenhaal) är framgångsrik biträdande chefsåklagare i Chicago. Familjefar som spelar baseboll med sonen och som lever ett stilla liv tillsammans med hustrun Barbara (Ruth Negga) och dottern Jaden (Chase Infiniti) när han inte driver polisutredningar och jagar fällande domar. Hans tillvaro på jobbet krånglas till av att det är dags för val och hans gamle chef utmanas politiskt av en av hans kollegor, DA Nico Della Guardia (O-T Fagbenle). Hans ställning som biträdande åklagare hotas av Della Guardias sidekick, kollegan Tommy Molto (Peter Sarsgaard).
Mördad
Maktkampen på jobbet ställs på sin spets när åklagarkollegan Carolyn Polhemus (Renate Reinsve) hittas brutalt mördad i sitt hem. Sabich får leda utredningen av mordet efter sedvanlig tuppfäktning om vem som är den bäste juristen och åklagaren. Det Sabich inte berättar är att han har haft ett förhållande med Carolyn Polhemus som pågått fram och tillbaka under en tid. Hustrun vet om det första snedsteget men inte att förhållandet tagits upp igen på senare tid.
Känns historien igen?
Det gjordes en film, 1990, med Harrisson Ford som bygger på samma bok, skriven av Scott Turow från 1987, och ska de två jämföras så vinner tv-serien med en enklare, rakare och tydligare berättelse. En del stickspår har städats bort och det längre formatet, åtta avsnitt, gör att varje karaktär kan utvecklas färdigt. Det här är en skickligt berättad historia där David E. Kelly gör det han är absolut bäst på – genomarbetade, gedigna och trovärdiga tv-serier. Kelly ligger bakom “LA Law”, “Ally McBeal”, “Boston Legal” och “Big Little Lies” för att nämna några.
John och Ann Darwin, ett par i medelåldern med usel ekonomi på grund av Johns misslyckade investeringar. De har kronofogden efter sig då John kläcker idén att iscensätta sin egen död, lura försäkringsbolagen och på det sättet komma på fötter.
Han får omgivningen att tro att han tagit upp sin gamla hobby, paddla kanot, och en dag ger han sig ut, ser till att bli sedd av grannarna när han ger sig ut på havet – där han alltså ska omkomma, drunkna och försvinna spårlöst. Hustrun går motvilligt med på att spela med i bedrägeriet.
John försvinner, kanoten hittas och polisen kommer till slut fram till att John sannolikt är död. Planen har lyckats men som vanligt så har John inte läst på, inte kollat upp detaljer, lagar och regler och han får ganska snart lära sig att även om polisen anser att du är död så gör inte försäkringsbolagen det. De kräver att det ska gå en viss tid så pengarna John förväntat sig fryser inne i flera år.
Död
Under hela den tiden håller sig John undan, anlägger ett stor skägg, plockar på sig glasögon och flyttar in i lägenheten intill hustrun. Han bor vägg i vägg med Ann – som hela tiden är med i bedrägeriet och får sönerna att tro att deras pappa är död.
När pengarna för livförsäkringarna sedan väl betalas ut så gör John det han brukar, investerar dem oklokt, tänker sig en framtid i Panama som kräver bevis från polisen i hemlandet att han är en pålitlig, ostraffad medborgare. Vilket ju är omöjligt med tanke på att John faktiskt är död. Han har inte läst Panamas regler för uppehållstillstånd, naturligtvis, så nu dyker han upp ett nytt bedrägeri. Han återvänder hem, efter flera år och påstår att han drabbades av en total minnesförlust efter olyckan med kanoten.
Den här gången låter sig polisen inte luras och hela bedrägeriet rullas upp.
The Thief, His Wife and the Canoe är en liten pärla, inspelad 2022, som du hittar på: BritBox.
En jättehaj har letat sig ända in i floden Seine, i Paris och förutom att den växer extremt snabbt så kan den föröka sig utan att behöva att para sig. Det är en variant på ”naturen slår tillbaka” och en haj blir massor av hajar som ödelägger Paris.
Xavier Gens står för regin och i huvudrollerna ser vi Bérénice Bejo, Léa Léviant, Iñaki Lartigue och Nassim Lyes.
Det är alltså ännu en av alla dessa filmer om farliga hajar och den bygger på samma dramaturgi – en stor haj, elak som få, korkade myndighetsföreträdare och übersmarta forskare som ingen vill lyssna på – samt, det går naturligtvis käpprätt åt du vet vart.
Överdriven
Hajar i Paris skiljer sig inte från det upplägget och hade detta varit en extremt överdriven film där alla svängar och kurvor tas ut så hade den kunnat tas för en hyllning till gamla matinéfilmer. Ni vet, filmerna med en haj som har sex huvuden, sju huvuden eller åtta huvuden. Hajar som flyger, springer eller som tar en taxi för att hinna ifatt sina offer. Filmer som inte tar sig själva på allvar och som du kan ta med en klacksprak för det är så de är gjorda.
Problemet med Hajar i Paris är att den vill tas på allvar, trots att hajen alltså växer fem gånger så snabbt, kan para sig med sig själv, skapar avkommor som förökar sig inom några månader och sedan spränger broar och dammar så att hela Paris hamnar under vatten.
Fullblodsidioter
För att inte svärta ned OS så väljs triathlon som sport men precis som alla andra filmer i samma genre så bygger den på att enskilda agerar, tänker och befinns vara fullblodsidioter.
Vad gör du när du just fått veta att det dundrar runt en jättehaj i Seine?
Du arrangerar en triathlontävling naturligtvis och inleder med simning. Vad kan gå fel liksom?
Fånigt
Filmen skruvas hela tiden ett varv till och till slut blir det mest fånigt och det tror jag ändå inte riktigt är meningen med filmen. Det blir för mycket helt enkelt och gör du en skräckfilm där hajen inte skrämmer dig och när du mest sitter och skrattar åt alla dumheter så är det en synnerligen misslyckad ”skräckis”.
