Dune 2 är det andra kapitlet i rymdsagan om huset Atraides och den märkliga kryddan som alla så hett eftertraktar. Den första delen var en vacker, storslagen inledning – del 2 är ett visuellt mästerverk.
Dune bygger på Frank Herberts roman från 1965 och det är fascinerande att en bok som skrev för snart 60 år sedan kan resultera i två så storslagna filmer. Den misslyckade Dune från 1984 (David Lynch) räknas inte men skapar det så kostar det. Dune 1 lär ha haft en budget på svindlande 1.7 miljarder kronor och Dune 2 på hela 2 miljarder kronor. En delförklaring är den tunga rollistan där bland andra svenska Stellan Skarsgård är med som den vidrige baron Vladimir Harkonnen och Rebecca Ferguson som Jessica. Till det kan läggas Hans Zimmers musik, en scenografi av det gigantiska slaget, mästerligt foto och specialeffekter som går utanpå det mesta. Det är storslaget och bombastiskt.
Öknen
Första filmen slutade med att mor och son, Jessica och Paul, lämnats i öknen för att dö, men de räddas av Stilgars (Javier Bardem) som tillhör det mystiska Fremenfolket. De med stålblå ögon, färgade av kryddan. Här möter Paul den vackra unga Chani (Zendaya) som han sett i sina drömmar. Historien utvecklas nu och det handlar om kärlek, svek, makt och ond bråd död – kryddat med (ursäkta det dåliga skämtet) mysticism, lite inslag av religion och mäktig science fiction.
Det är visuellt fulländat, ljudmässigt perfekt även om historien i sig kunde ha varit lite lättare att ta till sig. Det är lite för många märkliga namn och en intrakt väv av olika sekter, grupper och sammanslutningar som alla har med kryddan att göra, på något sätt.
Köpfilm
I slutet av februari förra året gick Dune 2 upp på biograferna, blev en omedelbar succé och nu är det snart dags för en lansering som köpfilm och därefter kommer Dune 2 på någon av streamingtjänsterna – HBO Max – som kanske bara heter Max då det är dags.
Dune 2 är en mäktig film och en dryga två timmars fest för ögon och öron för mig som önskar den här genren och allt annat än högsta betyg vore ett helgerån. Dune 2 är den vackraste, visuellt med fulländade filmen, alla kategorier, på flera år med en något övermättad historia men det hör liksom också till science fiction. Det är helt enkelt en oerhört bra film och ett längre stycke fantastisk underhållning.
Regi: Denis Villeneuve Skådespelare: Timothée Chalamet, Rebecca Ferguson, Josh Brolin, Stellan Skarsgård, Dave Bautista, Zendaya, Charlotte Rampling, Jason Momoa, Javier Bardem, Florence Pugh, Austin Butler, Christoper Walken, Léa Seydoux, Anya Taylor-Joy.
Betyg
Jag är en stor fantast av science fiction och kan helt enkelt inte ge Dune 2 annat än högsta betyg.
Oppenheimer toppar fortfarande listan för filmer. Den flerfaldigt Oscarsbelönade filmen om atombombens fader lockar uppenbarligen en stor publik. Här hittar du resten av listan för filmer och topplistan för tv-program.
Oppenheimer rusade inte helt förvånande upp på förstaplatsen när det handlar om film. Poor Things finns även med i filmtoppen medan 3 body problem och Shogun finns med i toppen när det handlar om tv.
Figuren Tom Ripley, skapad av Patricia Highsmith, är en slipad bedragare, mördare och tämligen samvetslös. En allt annat än älskvärd person om vi sett på film tidigare. Matt Damon gestaltade Tom Ripley i The Talented Mr. Ripley från 1999. Nu är det dags för Andrew Scott att ge nytt liv till figuren i åtta avsnitt på Netflix.
Tom Ripley bor i en av New Yorks sämre stadsdelar där han hankar sig fram. En dag kontaktas av en privatdetektiv som fått i uppdrag att be honom att besöka en rik skeppsredare för ett möte. Hans uppdrag är att åka till Italien för att försöka att få hem sonen, Dickie Greenleaf (Johnny Flynn). I Italien så öppnas en helt ny värld med lyx, pengar och vad som ser ut att vara en tämligen problemfri tillvaro.
Blytung
Den här upplagan, eller versionen, av Tom Ripley är skapad av Steven Zaillian, manusförfattare med en rätt blytung lista på filmer – Schindler’s List (1993), Mission: Impossible (1996), American Gangster (2007), Moneyball (2011) och The Irishman (2019). Nu har han inte bara skrivit manus utan även regisserat.
Ripley är genomgående filmad i svartvitt med ett mästerligt foto (Robert Elswit) och det gör tv-serien till en mycket vacker, elegant och visuell tv-serie. Storslaget och närgånget varvas skickligt i svartvita bilder med hög upplösning med skarpa detaljer.
Utsvävningar
Den som har läst Patricia Highsmith och som sett tidigare filmer lär upptäcka att Steven Zaillian tar sig vissa friheter (konstnärliga) med figuren och handlingen. Här finns vissa utsvävningar som inte finns med i Patricia Highsmiths figur. Tempot är en smula lpångamt vilket fått en del kritiker att reagera. För egen del såg gillar jag när karaktärer ges tid att utvecklas och det mjuka, rullande, lönsamma tempot i svart/vitt med stillsam musik är en angenäm inramning åt en historia som annars handlar om lögner, svek och mord.
Andrew Scott spelar alldeles utmärkt och har en motspelare i Johnny Flynn. Dakota Fanning finns med, har en något nedtonad roll, som hon gör oklanderligt. Ripley är en vacker berättelse även om innehållet inte är det.
Det finns ett enda skäl till att det skapas tv-program och tv-serier där enskilda berättar om sina oförklarliga upplevelser – det är billigt och det går att skapa ”bra tv”. Det är därför det har gått inflation i genren och det är därför vi ständigt matas med den hör typen av ovederhäftiga, ovetenskapliga och oseriösa tv-program.
Netflix har naturligtvis hakat på därför att tv-serier om spöken, UFO och vad det nu kan vara lockar tittare. Files of the Unexplained är samma hopkok som många andra tv-program i samma genre. Andrahands- och tredjehandsuppgifter presenteras som fakta och gärna i dramatiserad form med skådespelare eller för att spara pengar, animerat.
Billigare sorten
Files of the Unexplained är en tv-serie av den billigare sorten. Skaparna har letat fram lite tidningsklipp, några inslag frpn lokala tv-stationer och sedan gjort en serie intervjuer för att få ihop material som räcker till ett program. Den kritiska granskningen är obefintlig och det spelar ingen roll om det så kallade vittnet bara hört historien i andra hand eller tredje hand. Någon ska intervjuas, programtiden ska fyllas ut så då är det inte så viktigt med faktakontroll eller frågor som kan te sig ifrågasättande. Sätt ett vittne framför en kamera och låt dem berätta bara.
Det är därför vi har så många tv-program, där foliehattar springer runt och letar efter spöken, medier släpps in i folks hem för att de kan prata med döda och intervjuer som hävdar att små (eller stora) gröna män kidnappat dem. Med all respekt för de enskilda medverkande, som uppenbarligen har varit med om något så blir inte något mera sant bara därför att det som sägs spela sin med en mikrofon och en kamera.
Konspirationer
Krydda sedan den här tunna soppan med ett gäng konspirationer så kanske du har ett program som kan klättra i statistiken för antal tittare. Påstå att du ska berätta något som myndigheterna inte vill att du ska berätta, som de förtiger och fösökr sopa under matten så kan du alltid dra till med – ”Vad är det de döljer?”.
Det är nämligen en smått genialisk fråga därför att du vinner oavsett vad svaret är. Svarar myndigheterna på dina frågor och säger att de inte döljer något, att de inte har någon information som styrker dina påståenden så är det en bekräftelse för alla ”vet” att myndigheterna ljuger om såna här saker. Får du inget svar så kan du spinna vidare på det också för det är också ett bevis på att myndigheterna försöker dölja något.
Du kan alltså inte förlora.
Berätta
Det är lika korkat som reklam där utvecklare av olika appar hävdar ”Det här vill Apple inte berätta för dig”, varför nu Apple inte skulle vilja berätta hur du städar ut skräp ur dina prylar (ett exempel) eller varför Apple först skulle skapa ett API med funktioner som gör att det går att skapa appar med de funktioner som ”Apple inte vill att du ska känna till”. Apple styr ju alla funktioner i exempelvis iOS. Apple har skapat de funktioner som kan anropas av utvecklare för att en app ska kunna göra viss saker och fungera på ett visst sätt. Det är ju onekligen fullständigt vettlöst korkar att då påstå att Apple vill dölja något.
Det är samma logiska kullerbyttor i den här typen av tv-program där du antingen måste köpa allt de påstår eller så tillhör du den andra sidan – de som vill tysta dig.
Collin Farrell kastar sig mellan olika roller, olika karaktärer och även om han inte alltid väljer rätt så är han aldrig menlös eller ointressant. I ”Sugar”, ny deckare på AppleTV+ är han allt annat än ointressant; han är briljant.
Sugar är deckare, privatdetektiv med en specialitet, han letar reda på människor som har försvunnit. Johan Sugar, bor i Los Angeles, kör en klassiskt Corvette, oklanderligt klädd (Savile Row-kostymer) och älskar gamla filmer. Så långt inte så långt ifrån vilken annan deckarserie som helst, Marlowe, Remington Steele, Miami Vice eller Kojak men Sugar skiljer sig från genren på flera punkter vilket också gör tv-serien betydligt mera intressant och sevärd.
Schysst individ
John Sugar gillar inte att göra folk illa och han är dessutom en genuint schysst individ. Han är god helt enkelt och försöker att göra gott. Den som kan sina Raymond Chandler (författare) kommer att hitta mängder av likheter mellan Chandlers olika karaktärer i sina böcker och John Sugar. Han, Sugar, kallas till en rik gammal mans herrgård där uppdraget är att hitta en försvunnen flicka, den rike mannens egensinniga och något vilda barnbarn. Sugar, som tänkt att ta semester. kan inte motstå uppdraget eftersom den gamle mannen är Jonathan Siegel (James Cromwell, en filmproducent vars filmer hör till Sugars favoriter.
Farrell
Naturligtvis visar det sig att uppdraget handlar om långt mycket mer än om ett barnbarn som kommit på avvägar och så långt så följer Sugar genrens ramverk. John Sugar själv skiftar mellan att spela upp berättelsen men också med att vara berättare, vilket inte är nytt för vare sig deckare eller film- och tv. Sugar hoppar mellan färg och svartvitt vilket inte heller är nytt men ändå – Colin Farrell gör detta så skickligt att en mycket traditionell deckare skapar en stämning och en atmosfär som du annars bara hittar hos Raymond Chandler.
Det är oerhört snyggt, elegant, välplanerat, väldesignat och sevärt.
