Sam Bankman-Fried skulle förändra hela krypto-branschen. Han skulle skapa det goda företaget som alla kunde lita på – men han visade sig vara en simpel bedragare som stal andras pengar.
Utåt så försökte han framställa sig som en enkel kille som skapat kryptobörsen FTX. Det skulle vara det goda, schyssta bolaget som alla kunder och investerare skulle kunna lita på. På kort tid växte FTX till ett bolag som omsatte miljarder, i dollar.
Intervjuer
Han gjorde intervjuer där han berättade att han körde en Toyota Corolla, att hans kläder rymdes i hans ryggsäck och att han tänkte skänka bort merparten av sin enorma förmögenhet på runt 22 miljarder dollar. Sam Bankman-Fried utmålades som världens rikaste i kryptobranschen, den som hade tjänat mest pengar. I slutet av 2022 kraschade FTX och Sam Bankman-Fried greps av polisen i Bahamas och lämnades ut till USA. gripandet blev inledningen på en omfattande utredning som skulle visa att Sam Bankman-Fried var en simpel bedragare – inget underbarn. Gripandet bottnade i misstankar om “ekonomiska brott” mot lagar i USA och Bahamas. Detta efter det att FTX lämnat in en konkursansökan i USA, vilket gjorde att många kunder inte kunde ta ut sina pengar.
Häpnadsväckande
Utredningen av konkursen avslöjade häpnadsväckande uppgifter. En bakdörr lades in på order av Sam Bankman-Fried och den gjorde det möjligt att överföra upptill 65 miljarder dollar till Sam Bankman-Fried egna bolag Alameda. Pengarna, insatta medel från FTXs, kunder användes för privata utgifter, flygresor, idag till det demokratiska och det republikanska partierna i USA och för lyxkonsumtion.
Utredningen av kryptobörsen FTX avslöjade också ett företag i kaos. Ledningen visste inte vilka som jobbade i bolaget, stora tillgångar saknades (kundernas pengar) och ledningen inom FTX hade använt bolaget som sin egen spargris.
Allt var en bluff och Sam Bankman-Fried var en bluff.
Ingenting är som det ser ut att vara i Apples nya science fiction, Constellation, med Noomi Rapace i huvudrollen som den svenska astronauten Jo Ericsson. Hon blir ensam kvar på den internationella rymdstationen efter en märklig olycka där stationen, ISS, träffats av ett okänt objekt.
Constellation är en blandning av thriller, skräck och science fiction och här finns inslag av 2001 och en rad andra filmer som utspelar sig i rymden. Plötsligt förändras verkligheten omkring dig, du är inte i rymden längre utan i ett utkylt hus intill Vindelälven i Västerbottens inland. I nästa scen svävar du runt på rymdstationen igen där du förlorat runt en tio timmar av arbetet att flytta batterier så att du kan starta sonden som ska ta dig tillbaka till Jorden igen.
Frågan är nu – utspelar sig det här i Jo Ericssons inre, i hennes huvud eller är det verkliga händelser?
Constellation är ingen enkel tv-serie. Den ställer höga krav på betraktaren, tittaren, och det är en långsam berättelse vi erbjuds att få ta del av. De tre inledande avsnitten används exempelvis till att lägga grunden för resten av historien – tre avsnitt som alltså kan sägas vara inledningen på hela historien. Det går inte fort med andra ord.
Verklighetsbilder
För egen del så är det för långsamt och greppet med att blanda olika verklighetsbilder, olika verkligheter, känns som en smula uttjatat och använt lite för många gånger i genren. Det finns inget nytt i att få tittaren att inte hänga med i vad som är vad, vad som sker inne i huvudet på en av huvudfigurerna och vad som inte gör det. Det är mest förvirrande – vilket ju är avsikten. Sen finns det en del ologiska inslag och detaljer i Constellation som stör.
När Jo Ericssons räddningssond lämnar ISS så görs det utan att Jorden är medvetna om det vilket knappast är sannolikt såvida du inte ska tro på att högt utbildade specialister har rätt taskig koll på sin rymdstation. Hon släpper iväg sin iPad med alla bilder och minnen av din familj och lämnar den kvar på rymdstationen – ologiskt.
Märklig
Constellation är en märklig historia och jag har svårt att bestämma mig för om det är en riktigt bra science fiction eller om det är en upprepning och blandning av just denna genres alla stereotyper och standardinslag. Noomi Rapace är oavsett det alldeles utmärkt i huvudrollen i denna påkostade, bitvis storslagna produktion. Betyget blir en trea, tillsvidare och det bygger på de första avsnitten. Betyget kanske blir högre, eller lägre, vartefter historien nu rullas upp med ett nytt avsnitt i veckan.
Efter en lång rad animerade versioner kommer nu The Last Airbender i en spelad version med riktiga skådespelare. Med en tilltagen budget så har Albert Kim gett liv till historien om den unge Aang som kan få luften att göra som han vill.
När planerna presenterades så var det mer än en som befarade att slutresultatet skulle bli något i stil med M. Night Shyamalans misslyckade film och version från 2010. En oro som stillades av att två som varit med om att skapa historien, Michael Dante DiMartino och Bryan Konietzko, fanns med som producenter, inledningsvis. De båda hoppade av hela projektet efter vad som sades vara ”kreativa meningsskiljaktigheter” och när produktionen dessutom drog ut på tiden så befarades det att historien skulle misshandlas, igen. I botten finns den animerade versionen som gick på Nickelodeon mellan 2005 och 2008 som tjänar som någon slags facit bland fansen.
Storverk
Nu har The Last Airbender landat på Netflix och även om det inte är ett genialt storverk så är det ett stycke mycket god, fantasifull underhållning av gott märke. Det är en massa mystik, de olika elementen, tillsammans med konstiga djur och människor med förmågor som gör att de hamnar på olika sidor i strider och konflikter.
Nu lär de mest inbitna fansen ändå munhuggas över olika inslag, huruvida Albert Kim gjort historien rättvisa eller inte men för alla oss andra, som inte är bjudna av en gammal animerad version, så fungerar The Last Airbender som den underhållning den är avsedd att vara. Det är en historia om makt och den eviga kampen mellan det onda och det goda och om en ung hjälte som hela Jordens överlevnad hänger på, den siste av sin sort.
Elementen
Han är den ende som behärskar alla elementen, vatten, eld, luft och jord och han är ett hot mot Fire Nation (Eldnationen) – taskmörtarna, the Bad Guys. Det är välgjort med massor av specialeffekter även om jag tycker att den sexfotade flygande bison-figuren Appa kunde ha varit lite mera övertygande.
En fundamental journalistisk regel är att hålla distans till det du rapporterar om. En yrkesmässig distans för att kunna göra de överväganden som är nödvändiga att göra och är att stanna kvar i rollen som journalist. Det finns naturligtvis undantag från den regeln men ska du göra en dokumentär om en en seriemördare, som höll en hel stad i skräck under flera år, så gör inte ett familjärt idolporträtt.
Det handlar om respekt inför ämnet och inte minst, respekt för Peter Mangs offer. På alla de punkterna så är Viaplays dokumentärserie, ”Peter Mangs – en seriemördares hemlighet”, ett fullständigt haveri. John Mork, som gjort tv-serien, kallar Peter Mangs för Peter, vid förnamn. Det tar en 5-10 minuter så är det inte bara ett problem, det är direkt stötande och är på alla sätt ytterst olämpligt men den här dokumentären har fler problem än så.
Mord
John Mork vill ta reda på om Peter Mangs begått grova våldsbrott, mord, under sin tid i USA. Ur journalistisk synvinkel ett intressant uppslag och fullt legitimt att granska närmare. Problemet är att John Mork ganska snart går i samma fälla som privatspanare, och professionella spanare också för den delen – han fastnar på en enskild detalj och gräver ned sig fullständigt på något som mycket väl kan vara helt oväsentligt och oviktigt. John Mork tror sig hitta ledtrådar till brott i Peter Mangs blueslåt ”Under the radar” och texten i en låt får mycket stort utrymme.
Hans petande i låttetxen kan möjligen vara en förklaring till att resten av granskningen, där John Mork undersöker sju olösta mord i de trakter där Peter Mangs vistades i USA, vilar på ytterst lösa grunder. Ett mord begicks med en pistol med ljuddämpare och då Mangs använt ljuddämpare så gör Mork direkt en koppling. Detsamma gäller ett signalement om att en misstänkt varit klädd i jeans och en hoodie. Det räcker också för att koppla Peter Mangs till ett mord i USA.
Så här fortsätter det, enskilda detaljer, rätt vanliga och vardagliga lyfts upp till bevis för att Peter Mags har, eller kan ha begått flera mord i USA. Det är lövtunna kopplingar, fria spekulationer, ett killgissande, ingenting annat.
Substanslöst – om det här haveriet ska sammanfattas med ett enda ord.
Egotripp
Peter Mangs offer är i det närmaste helt frånvarande liksom anhöriga.John Mork berättar istället att han brevväxlat med Peter Mangs i flera år, han funderar på om Mangs räknar honom som en vän, och han gör längre utläggningar om hur mycket tid han har sagt på projektet utan att egentligen komma någon vart. Det här är John Marks egotripp, förklädd till en dokumentär om Peter Mangs, ett idolporträtt av en grovt kriminell och seriemördare.
Morks dokumentär tillför ingenting i sak. Det finns ingenting annat än små, enskilda detaljer som kopplar Mangs till en rad olösta mord i USA. De är ett universum ifrån att vara bevis och de är långt, mycket långt, ifrån att ens kvala in som indicier. Namnet på dokumentären och tv-serien är närmast skrattretande om ämnet i sig nu inte är så allvarligt, ”Peter Mangs – en seriemördares hemlighet”. Det finns ingen hemlighet, inga kopplingar till några mord allt som finns är ett grävande för att försöka att få en hypotes att hålla.
Lägga ned
”Det är bara lite frustrerande. Efter fem år vill man se lite resultat.”
Det är John Morks egna ord och här finns en fälla som alla som utrett något under lång tid mycket väl känner igen. Du har investerat massor av tid, pengar och energi i något som visade sig vara helt grundlöst. Nu måste du fatta beslutet att lägga ned, gå vidare och konstatera att din hypotes, det du ville undersöka inte fanns där.
Det gjorde inte John Mork – han gjorde ett idolporträtt av en seriemördare istället. ViaPlay borde ha tagit sitt journalistiska ansvar och tackat nej till att sända tv-serien men det gjorde inte ViaPlay. Peter Mangs är ett känt namn som kanske kan locka tittare, oavsett innehåll, så ViaPlay har valt att sända ett idolporträtt om en rasistiskt seriemördare.
Du hittar ”Peter Mangs – en seriemördares hemlighet” på: ViaPlay
Richard Hammond, James May och Jeremy Clarkson har varit ute och kört bil igen (bilar). Den här gången har sportbilar byggts om till ökenrallybilar och så har turen gått genom Mauretanien ned till Dakar. Det är samma koncept, i sort sett samma innehåll, samma upplägg och frågan är om det inte räcker nu – med samma?
Sand Job, det senaste avsnittet går genom den gamla sträckningen av Paris-Dakar, genom Saharaöknen, med bil, och det är strapatser, bilar som krånglar, dragrace och mer strapatser. Vi har sett det förr för att uttrycka det kortfattat och även om jag är stor fan av trions respektlösa sätt att närma sig det här med bilar så börjar det kännas en smula uttjatat.
En bil ska gå sönder, jodå, en bil går mycket riktigt sönder.
Clarkson ska dra igång ett större projekt som de andra två avslöjar är helt onödigt – jodå, det finns med.
Trion ska längta efter en kall öl – japp, det är med.
Trion ska försöka lösa ett problem men vanvettigt korkade lösningar, check, det är med.
Allt är med och det är bara omgivningen som är ny fast det här med sand känns ändå bekant och mycket riktigt, trion har färdats genom olika öknar i flera avsnitt tidigare.
Tjatigt
Frågan är väl om inte Hammond, Clarkson och May nu själva tycker att det börjar bli en smula tjatigt därför att de vill få oss att tro att en snöskoter (jo, i en öken) ställer till med en smärre katastrof. Här finns också en farlig och minst sagt omständig lösning på ett problem som inte heller känns verklighetsförankrad.
Det är inslag som naturligtvis är helt påhittade, tillrättalagda och iscensatte i vad som ibland kan misstas för att vara en dokumentär om tre äldre män i bilar genom en öken.
Enligt uppgift så fick herrarna runt 250 miljoner dollar för att skriva på för Amazon Prime Video i juli 2015 – och för att producera tv-serier för streamingtjänsten. Möjligen är det slutvarvet på det kontraktet som vi nu ser och om The Grand Tour känns som en upprepning så se istället Clarksons Farm, en alldeles utmärkt tv-serie om Jeremy Clarksons försök att driva sin egen gård (en farm).
The Grand Tour tenderar till att påminna lite för mycket om den amerikanska NASCAR-serien. En tävlingsform där samma bilar som kör runt runt i varv efter varv, på samma bana, och där det enda du kan göra är att sitta och hoppas på att några bilar ska krocka så att det händer någonting i loppet.
Christian Dior utmanade modedrottningen Coco Chanel och det var en rivalitet som tig sin början under andra världskriget Puch de tyska nazisternas ockupation av Frankrike. Det kan också sägas vara en historia om den moderna modeindustrins födelse.
Christian Dior spelas av Ben Mendelsohn och han gör ett mästerligt porträtt av den blivande modekunden. Mot honom står Coco Chanel som minst lika mästerligt spelas av Juliette Binoche. Striden, kampen och rivaliteten dem emellan är motorn, drivkraften i denna tv-serie som du kan se på AppleTV+.
TV-serien är ett mycket kompetent handtverk – tidstroget, mycket välgjort och inte minst – välspelat. Däremot är det underligt att så snart engelsktalande skådespelare ska spela franska roller så ska det klistras på en rätt tröttsam fransk accent. Vi fattar att Dior är från Frankrike liksom Chanel, det behövs inte understrykas med engelska som talas på ett stereotypt franskt sätt.
Skådespelare
Ensemblen, gruppen skådespelare är som vanligt imponerande när det gäller allt det Apple tar sig för i tv-branschen, eller vad sägs om Emily Mortimer (Elsa Lombardi), Claes Bang (Hans Von Dincklage), John Malkovich (Lucien Lelong) och Maisie Williams (Catherine Dior).
Skalas ämnet bort – mode – så finns det kvar en mycket fascinerande historia om ett världskrig, moraliska och etiska ställningstagande och beslut kopplade till en brutal, ockuperande regim. Dior anklagades för att ha samarbetat med tyskarna och för att ha sålt sina galaklänningar till nazisternas fruar och flickvänner. Något som han utan omsvep erkänner.
Coco Chanel, som stängde sin verksamhet under nazisternas ockupation framstår, efter kriget, som den som fattade de rätta moraliska och etiska besluten. Något som vid närmare granskning visar sig inte alls stämma lurens med verkligheten.
Dior var dessutom anställd som designer av Lucien Lelong och alltså inte direkt ansvarig för affärsverksamheten.
Du hittar The New Look på: AppleTV+
Betyg
Det här är en mycket bra tv-serie som snuddar vid högsta betyg – om det inte vore för de fransk/engelska dialekterna.
